Udtrykket »politiske soldater« er i de seneste måneder dukket op i debatten med stigende hyppighed. Målet for disses aktivitet er at undergrave tilliden til eksisterende strukturer og holdninger hos personellet. Aktiviteten er en del af begrebet subversion, hvormed menes samfundsomvæltning uden åben vold. Det er om dette begreb denne og en følgende artikel handler. Med anledning i en konstateret subversiv aktivitet inden for svensk forsvar og industri redegør bitr. kronofogde, jur hand Bertil Häggmann i denne artikel for begrebets indhold, for internationale subversive centre og for internationale kommunistiske frontorganisationer. I en følgende artikel vil subversionen inden for svensk forsvar og industri samt den internationale terrorisme som ny konflikttype blive behandlet. Artiklerne gengives på originalsproget.
»Västeuropa är i dag en kontinent på defensiven angripen samtidigt av subversion och yttre tryck«.
Professor Northcote Parkinson 1976.
Indledning.
Subversion kan definieras som ett systematiskt försök att underminera ett samhälle med syfte att åstadkomma desse totala sammanbrott.1 I denna artikel kommer ett försök att göras att visa att det politiskt-ekonomiska klimatet i väst med dess demokratiska och pluralistiska system är ett fördelaktigt mål för omstörtande krafter. De omstörtande krafterna kommer att närmare beskrivas och analyseras liksom de subversiva centra, som ger stöd i olika former till dessa krafter i väst. Mål och metoder kommer att skildras med exempel främst från Sverige och som avslutning kommer frågan om motåtgärder mot subversion att diskuteras. Politisk terrorism, som en del av subversionen i väst, kommer också att tas upp. Artikeln gör inte anspråk på att vara en uttömmande behandling av subversionens samtliga metoder utan kommer att begränsas till de metoder, som i dag medför det allvarligaste hotet mot väst. Utvecklingen i väst sedan andra världskriget har kännetecknats av en rad faktorer, som till en del har bidragit till ett opinionsklimat, som har varit fördelaktigt för subversiva krafter. Det kan här vara på sin plats att nämna några av dessa faktorer. Dekoloniseringen har för västliga lander som Belgien, Holland, Frankrike, England och Portugal inneburit en traumatisk upplevelse. Senare har Vietnamkriget under 1960-talet haft en vittomfattande effekt på det psykologiska planet. Det har inte bara fört med sig en politisk-militär försvagning av världens starkaste demokrati, det har också fört med sig allvarliga sidoeffekter varav en är en kraftig ökning av missbruket av narkotiska medel. Den med Vietnamkriget tidsmässigt sammanf allande framväxten av »den nya vänstern» och dess Marxkult har också bidragit till ett stärkande av de subversiva krafterna. Marxismens »pånyttfödelse» har bidragit till att skapa en slags pseudo-religion, som många unga människor söker sig till. Sist och kanske mest betydelsefull är den ekonomiska kris, som väst har befunnit sig i sedan 1973, det arabiska oljeembargot och det fortsatta hotet om ett sådant embargo. Även om när detta skrivs den pågående krisen tycks ha lindrats, kvarstår effekter som hög arbetslöshet, handelsdepression och hög inflation i flera ledande västliga industrinationer. Trots förbättringarna tycks hela det kapitalistiska systemet för första gången sedan början av 1930-talet vara i fara. Den marxistisk-leninistiska tesen att kapitalismen är på väg in i sin slutgiltiga, allmänna kris, har därför för många fått ökad trovärdighet. Detta kan i sin tur ha stärkt de subversiva krafterna i väst. Den rådande avspänningen har också bidragit till att ge de subversiva metoderna ökad betydelse. Det konventionella kriget i Europa har i det närmaste omöjliggjorts genom den moderna vapentekniken. Detta har betytt att konflikter på låg nivå som t.ex. subversion och terrorism under 1970- talet i allt större utsträckning har använts av de två kommunistiska supermakterna, Sovjetunionen och Kina, och vissa av deras satellitstater.
1 Subversiva centra.
a. Sovjetblocket. Även om Komintern (Tredje internationalen) avskaffades 1943 har Sovjetunionens subversiva apparat förblivit intakt. Det är också av betydelse att komma ihåg att sovjetisk subversiv verksamhet i väst har rötter ända tillbaka till 1917 års revolution. I december det året avsattes två miljoner rubel till stöd åt »arbetarrörelsens internationella vänsterflygel i alla länder». Kommunistiska partier i alla länder, oavsett hur nära knutna de är till Sovjetunionen, har en revolutionär plikt att stödja subversion i sina respektive hemländer. Före Kominterns upplösning var man inte alls så hemlighetsfull med vart bidragen gick. Komintern brukade själv publicera siffrorna på hur stort det finansiella stödet var till tex. kommunistiska tidningar i väst. Juri Rastvorov avslöjade 1956 för en amerikansk senatskommitté att Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté efter Kominterns upplösning övertagit ansvaret för finansiering av tex. kommunistiska partier i väst. En annan sovjetisk avhoppare, V. M. Petrov, har avslöjat hur han under diplomatisk tjänstgöring i Australien skötte överlämnandet av kontanta bidrag till det australiensiska kommunistpartiet. Huvudansvarig för subversiv verksamhet och utformandet av den sovjetiska politiken på detta område är partiets centralkommittés Internationella avdelning. Chefen för den avdelningen är Boris Ponomarev, som för övrigt var medlem av Kominterns exekutivkommitté under Stalin. Ponomarevs avdelning upprätthåller kontakterna med samtliga Moskvatrogna kommunistpartier i världen och ger direktiv till KGB (den sovjetiska underrättelsetjänsten) och andra sovjetiska organ beträffande stöd till bl.a. icke-kommunistiska revolutionära rörelser, som man av taktiska skäl finner värda understod. Det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning arbetar med det yttersta syftet att i största möjliga utsträckning åstadkomma ekonomiska och sociala skador i väst. På fackföreningssidan arbetar man jämsides med KGB och dess militära motsvarighet GRU och den internationella avdelningen inom den sovjetiska »landsorganisationen», Allunionistiska Centrala Fackföreningsrådet. Dess chef är Boris Averjanov och avdelningen har sin egen forsknings- och analyssektion med hundratals assistenter sysselsatta med att samla data om foretag och fackföreningsledare i väst. Tidsskriften »World Marxist Review - problems of peace and socialism» spelar en viktig roll, då det gäller att presentera de ideologiska riktlinjerna för det subversiva arbetet. Tidskriften efterträdde Kominforms tidskrift »For a Lasting Peace, For a People’s Democracy», som kom ut 1947 till 1956. Den internationella avdelningen i centralkommittén samarbetar med mot- svarande avdelningar i alia satellitstaters kommunistpartier i Östeuropa (med undantag av Jugoslavien och Albanien). De länder, som för närvarande är mest aktiva är Östtyskland, Tjeckoslovakien och Bulgarien. Ett aktuellt fall av omfattande sovjetiska försök har varit Portugal. Det landet är särskilt intressant eftersom ett kommunistiskt maktövertagande i Portugal kunde ha betytt att ett av NATO:s medlemsländer skulle ha »bytt sida». I motsats till ett stort antal andra kommunistpartier i Västeuropa är det kommunistiska partiet i Portugal (PCP) lojalt Moskvatroget. Efter armékuppen i Portugal 1974 har PCP erhållit omfattande stöd från Sovjetblocket. Det Fria Portugals Radio, som sedan början av 1960-talet sänt från Rumänien, stängde inte sin station där förrän i oktober 1974. Man kan på goda grunder anta att orsaken till att sändningarna fortsatte sex månader efter majkuppen var att ge PCP tid att skapa en egen radioorganisation för propaganda. När anläggningen för exilradion i Cluj i Rumänien stängde, flyttade personalen över till Portugal. Samtidigt hade PCP skrivit kontrakt med den kommersiella radiostationen Radio Ciube Portugués om regelbundna PCPsändningar varje vecka. I juni 1974 upprättades diplomatiska relationer mellan Sovjetunionen och Portugal. Den nya Sovjetambassaden hade från början enligt The Economists Foreign Report en stor grupp KGB-officerare under ledning av am- bassadrådet S. F. Kuzuretsov. Hjäip kom också från Östtyskland. En östtysk fackföreningsdelegation skänkte i augusti 1974 en miljon escudos till portugisiska fackföreningar och delegationchefen Heinz Batsch lovade också hjälp till fackföreningslokaler, tryckerimaskiner m.m.2 Andra källor3 uppger att PCP sedan 1966 tränat partimedlemmar i paramilitär krigsföring i Tjeckoslovakien. En del av dessa var tjecker, som också undergått språkträning. Det antal, som kom till Portugal i maj 1974 efter partiledaren Dr Alvaro Cunhal, anses ha varit omkring 300. PCP hade 1975 till sitt förfogande flera tusen militärt utbildade kommunister från Spanien, Chile, Kuba och Uruguay (Tupamaros) med utbildning på tjeckiska och ryska vapen. De tjeckiska agenterna hade specialutbildning i uppbyggande av celler, sabotage, kommunikation och politisk mobilisering. PCP har också haft en egen partiarmé, Accao Revolucionaria Armada (ARA.), med som flest 20.000 medlemmar. Ett annat fall av stort intresse av subversiv aktivitet skildras av författaren John Barron.4 Det var i mars 1971, som en av KGB utvecklad plan att störta den mexikanska regeringen och, som en av KGB-agenterna uttryckte det, skapa »ett nytt Vietnam» i Mexiko, sattes i verket. Chefen för operationen i Mexiko, som hade den sovjetisk ambassaden i Mexiko City som centrum, var Oleg Maksimovitj Netjiporenko, en av KGBrs främste agenter i Latinamerika.
Netjiporenko, som kom till Mexiko i början av 1960-talet, hade bl.a. till uppgift att infiltrera universiteten och värva studenter till subversiv verksamhet. Innan de olympiska spelen i Mexiko inleddes 1968 hade KGB värvat en tillräckligt stor grupp studenter, för att kunna iscenesätta omfattande studenteroroligheter från juli till september, då den mexikanska armén tvingades att ta över universitetet i Mexiko City mitt emot olympiastadion. Men Netjiporenko hade redan då nya planer. Fem år tidigare hade han värvat mexikaneren Fabricio Gomez Souza, som då sändes till Patrice Lumumbauniversitetet i Moskva för utbildning. Universitetet hade grundats 1960 för att utbilda kadrer från Afrika, Asien och Latinamerika. I november 1968 reste Gomez till Pjongjang, Nordkoreas huvudstad, för att diskutera möjligheten till gerillautbildning av mexikaner i Nordkorea. När han i december 1968 återvände till Mexiko var det för att rekrytera femtio mexikaner till en sådan utbildning. Under nästföljande år värvade Gomez 47 mexikaner, som i augusti 1970 inledde sin gerillautbildning i Nordkorea. De delades upp i tre grupper inför återresan till Mexiko och i september återvände de till sitt hemland. Movimiento de Acciön Revolucionaria (MAR) bildade våren 1971 och de första gerillaattackerna planerades i juli 1971. Femton bomber skulle samtidigt sprängas på flygplatser, hotell, restauranger och offentliga byggnader över hela Mexiko. Rörelsen skulle sedan dela upp sig i två grupper. En skulle operera i städerna och en på landsbygden. Redan i februari 1971 grep emellertid polisen fem MAR-medlemmer och i mars 1971 arresterades Gomez. Senare utvisades fem tjänstemän på den sovjetiska ambassaden i Mexiko bland dem Netjiporenko. Samma år skrev Boris Ponomarev i en artikel i tidskriften Kommunist5: »Kommunismen förblir alltid den socialistiska revolutionens parti, ett parti som aldrig tolererar den kapitalistiska ordningen och alltid är berett att leda kampen för arbetarklassens totala politiska makt och upprättandet av proletariatets diktatur i en eller annan form».
b. Kuba.
Sedan Fidel Castros maktövertagande på Kuba 1959 har de sovjetiskkubanska förbindelserna utvecklats till ett mycket nära samarbete. På underrättelseområdet6 finns nu uppgifter, som visar att Kubas underrätteletjänst Direccion General de Inteligencia (DGI), som grundades 1961, byggdes upp med sovjetisk hjälp och att DGI från 1969 har varit under KGB:s kontroll. Förutom DGI finns på Kuba Direccion de Liberacion Nacional (DLN), som kommit under ökande sovjetisk kontroll.
DGI organiserades 1970 efter Raül Castros besök i Sovjetunionen i april och maj det året. I stället för geografiska avdelningar infördes samma funktionella system, som KGB använder. De viktigaste avdelningarna blev kontraspionaget, de politiska och ekonomiska avdelningarna och den militära underrättelsetjänsten. Ett särskilt centrum för illegala invandrare, främst till USA, sattes upp. Detta centrum hade till uppgift att utbilda agenter med inriktning på bosättning och arbete under en lång rad år i mållandet. DLN finansieras av Kuba självt och det uppges att DLN samarbetar med en nordkoreansk gerillaskola, som har upprättats i Havana. Revolutionärer från Chile har under Allendes regim bl.a. utbildats av DLN. Det har hävdats att DGI nu opererar i Mellersta östem och i Medelhavsområdet.7 Kubanske ambassadören i Alger, Raul Fomell Delgado, anses vara utbildad i Sovjetunionen och efter tjänstgöring i Syrien, skickad till Algeriet för att koordinera DGI:s verksamhet i Medelhavsområdet, som bl.a. innebär kontakter med terroristorganisationer i Spanien och Libyen. Den kubanska utbildningen av gerillan i Dhofar, som påbörjades vintem 1972-73, organiserades av en annan kubansk diplomat, Jacinto Varquez de la Gorza. I Bagdad finns en tredje kubansk diplomat, som upprätthåller kontakter med och ger stöd till Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP) och Folkfronten för Palestinas Befrielse - Generalkommandot (PFLP-GC), Ramon Alvarez. En av huvuduppgiftema för kubanema i detta område anses vara att utbilda kommandogrupper för sabotage mot hamnanläggningar, tankfartyg, raffinaderier och olje- och gasledningar i Medelhavsområdet, vid Persiska Viken och Röda Havet. Kubaner har utbildat milis i Sydjemen och gerilla i Eritrea och Dhofar (PFLOAG). I Somalia finns 250 kubaner och ett antal nordkoreaner, som utbildar gerillasoldater från länderna runt om Somalia.
c. Folkerepubliken Kina.
Ätminstone i sin propaganda företräder Kina en linje, som går ut på stöd åt revolutionär kamp där det över huvud taget är möjligt. På det hela har Kina varit försiktigt i sin understödspolitik åt revolutionara rörelser i det närmaste grannskapet i Asien. Peking ger emellertid stöd i form av vapen och utbildning men också pengar till gerillarörelser i Thailand, Burma och Indien. I stället har kinesema varit särskilt aktiva i Afrika. Redan 1960 utbildades gerillasoldater från tidigare franska Kamerun. Kinesiska utbildare var verksamma i början av 1960-talet i Nkrumahs Ghana. Både Tanzania och Kongo-Brazzaville har haft hjälp av kinesiska militärer och i Kina finns utbildningscentra för gerillasoldater. Organisatoriskt är mycket litet känt om Kinas centrala underrättelseorgan och utbildningsorganisation för främmande gerillasoldater. Vissa rapporter har talat om att det finns ett utbildningscentrum i Mokanshan i provinsen Chekiang. Skolan skulle heta »Institutet för samarbete med de nationella befrielsesfrontema». Både européer, asiater och afrikaner skulle erhålla utbildning där.8 Beträffande den kinesiska taktiken finns ett vittnesmål från en avhoppare, f.d. kulturattachén Tung Chi-ping vid den kinesiska ambassaden i Burundi. Han skall ha sagt: »När vi använder pengar, bör vi särskilt ta hänsyn till de missnöjda elementen i ett land. Samtidigt måste vi undvika att stöta oss med makthavarna i landet. Vi får inte handla som de dumma amerikanema, som endast har kontakter med makthavarna. Vi försummar inte makthavarna men vi bör ha omfattande kontakter. Vi bör lägga ut mer pengar på de som har ambitioner, men som inte intar höga positioner hellre än makthavarna. Afrikaner är lätta att handskas med. De är positivt inställda till kineser, så vi kan lätt vinna deras sympatier.«9 Kinas utlandspropaganda leds av det kinesiska kommunistpartiets propagandaavdelning, som är direkt underställd politbyrån.Inom avdelningen lär arbeta ett hundratal utlänningar. I Västeuropa utgick under 1950-talet huvuddelen av det kinesiska subversiva arbetet från den kinesiska ambassaden i Bern men huvudcentralen för Europa skall nu ligga i Paris. Under 1960-talet kom avslöjanden om att Kina skulle ha satsat 750 miljoner lire på att bygga ett maoistiskt parti i Italien. Den maoistiska tidskriften »Octobre» i Schweiz erhöll under 14 månader ett tillskott på 260.000 schweizerfranc.10 d. Nordkorea. Under 1970-talet har Nordkorea utvecklats till ett centrum för subversion av betydelse, som inte står i relation till landets storlek eller ekonomiska styrka. Redan 1965 skall ett utbildningscentrum för gerillasoldater från utlandet har upprättats under kontroll av Nordkoreas försvarsministerium.11 Nordkoreansk aktivitet i Afrika har också rapporterats. En kongolesisk student, Israel Otieno, arresterades enligt uppgift 1969 för att han planerat att störta president Kenyattas regering. Otieno medgav att han hade varit i Nordkorea för gerillautbildning. Nordkoreanska ambassaden i Tanzania lär också ha bidragit med kurser för revolutionärer från Kamerun och Burundi.12 Nordkorea har upprättat forbindelser med palestiniema. I september 1970 besökte dr George Habash, ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), en av de mest extrema grupperna, Nordkorea. Det lär vara under detta besök som Habash knöt kontakter med den japanska terrorisorganisationen Röda Armén. Den chilenska tidningen La Prensa13 har påstått att revolutionärer från Mexiko, Guatemala, Peru, Uruguay, Chile, Brasilien, Columbia och Venezuela utbildats i Nordkorea. Det skall finnas tio läger för gerillautbildning i Nordkorea,14 vid Pjongjang, Yungbysan, Sangwon, Haeju, Nampo och Wonson.
II De internationella kommunistiska frontorganisationerna.
Den idé, som de internationella kommunistiska frontorganisationerna bygger på år lika gammal som sovjetkommunismen. Det var redan 1921, som Lenin först utvecklade grunderna för hur kommunismen skulle spridas genom fackföreningar, ungdomsorganisationer och andra rörelser. Den finske kommunisten och sovjetiske politbyråmedlemmen Otto Kuusinen utvecklade 1926 vid Kominterns exekutivmöte syftet med frontorganisationema: »Syftet med frontorganisationerna är att skapa ett solsystem av organisationer och smärre kommitéer runt kommunistpartiet - smärre organisationer under inflytande av partiet, fast inte under mekaniska ledarskap. Det är på detta sätt kommunismen kan vinna terräng».15 Den främste utvecklaren av kommunistiska frontorganisationer under mellankrigstiden var den tyske kommunisten Willi Münzenberg.^ Han skapade bl.a. Röda Fackföreningsinternationalen, Kommunistiska Ungdomsinternationalen och Arbetamas Internationella Hjälporganisation. Den svenska ambassadören Sven Allard har skrivit om Münzenberg17: »Den trollformel, som Münzenberg använde sig av för att göra sina medlöpare till lydiga verktyg hette solidaritet med de förtryckta koloniala folken, solidaritet med fascismens offer, solidaritet med det republikanska Spanien, med förkämpama för fred, avrustning och kollektiv säkerhet, för att nämna några exempel.» De nu existerande internationella kommunistisk fronorganisationema, som kontrolleras av Sovjetunionen, har til syfte att ge intemationellt stöd åt den sovjetiska kommunismen och försvara sovjetisk politik och angripa ickekommunistiska staters politik. De är också kanaler för rekrytering av medlemmar till de kommunistiska partierna särskilt från socialdemokrater, fackföreningar, pacifister och vetenskapsmän. De fungerar som täckmantel för kommunistisk politik och de försöker manipulera den allmänna opinionen genom att övertala välmenande men politiskt oerfama personer att ge sitt stöd åt kampanjer av skiftande slag. De sovjetiska frontorganisationerna är hårt kontrollerade genom en Moskvatrogen generalsekreterare och hans sekretariat. Några uppgifter om räkenskaper och exakt medlemskap (ungefärliga siffror finns tillgängliga) publiceras inte eftersom det skulle avslöja det totala ekonomiska beroendet av Moskva och att 80 procent av medlemmerna kommer från kommunistiska länder. De elva viktigaste sovjetkontrollerade frontorganisationerna är (med deras organ inom parantes): Världsfredsrådet (Peace Courier, var fjortonde drag, New Perspectives, kvart alstidskrift). Fackföreningarnas Världsfederation (World Trade Union Movement, månatlig, Trade Union Press, var fjortonde dag). Demokratisk Ungdoms Världsfederation (WFDY News, månatlig, World Youth, varannan månad). Internationella Studentunionen (World Student News, månatlig). Kvinnornas Internationella Demokratiska Federation (Women of the Whole World, kvartalstidskrift). Demokratiska Advokaters Internationella Forbund (Review of Contemporary Law). Vetenskapsarbetamas Världsfederation (Scientific World, var fjortonde dag). Internationella Journalistorganisationen (Democratic Journalist, månatlig). Internationella Radio- och Televisionsorganisationen. Internationella Federationen för Motståndskämpar (Resistance unie och Widerstandskämpfer). Internationella Fredsinstitutet. Efter invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 kom det till svåra motsättningar i de sovjetdominerade frontorganisationerna. Alla möten inom sex månader efter invasionen fick inställas. Den första testen av kontrollen över dem kom i juni 1969 vid Världsfredsmötet i Östberlin. Noggranna åtgärder vidtogs i förväg för att inte någon opposition skulle komma till tals. Medlemmarna i den tjeckiska delegationen byttes ut. Journalister uteslöts från alla möten utom öppnings- och avslutningssammankomsterna.
Världsfredsrådet grundades 1948 och har nationella fredskommittéer i omkring 80 länder, som så gott som alla är kontrollerade av kommunister eller kommunistsympatisörer. Rådet har nära samarbete med det Internationella Fredsinstitutet i Wien. Under de första åren låg rådets högkvarter i Paris. Den franska regeringen ansåg sig emellertid 1951 inte längre kunna acceptera rådets närvaro i landet. Det flyttade senare till Wien. I februari 1957 förklarade den österrikiska regeringen att världsfredsrådet var inblandat i aktioner mot den österikiska statens säkerhet och att det inte var önskvärt i Wien. Dess arbete i Wien fortsatte emellertid trots detta fram till september 1968, då högkvarteret flyttades till Helsingfors. Mycket av rådets arbete gick tidigare genom presidiet i Bryssel och Internationella fredsinstitutet i Wien. Fackföreningarnas världsfederation, den kanske mest effektive kommunistiska frontorganisationen på det internationella planet, bildades i oktober 1945 vid en konferens i Paris, där delegationer från 56 länder deltog. Federationen hade ursprungligen sitt högkvarter i Paris, vilket den tvingades lämna efter anklagelser för subversiv verksamhet. I februari 1956 flyttades det av liknande grunder till Prag. Av det påstådda medlemskapet på omkring 100 miljoner kommer huvuddelen från kommunistiska stater. De största fackföreningarna utanför Sovjetblocket, som är medlemmar i federationen, kommer från Italien och Frankrike. Federationen har ett flertal skolor. Den äldsta är från 1953 och ligger i Budapest. »Fackföreningsskolan Fritz Heckert» i Bernau, Östtyskland, har 18 månaderskurser för 250 elever per kurs. En annan betydelsefull skola är Fackföreningsinstitutet i Leipzig. 1961 grundades en Intemationell fackföreningsskola i Moskva. Mot slutet av 1960 öppnades det första afrikanska »arbetaruniversitetet» i Banako, Guinea. Fram till 1965 hade 500 afrikanska och arabiska studenter utbildats där. Organisationen har en permanent representant vid Förenta Nationerna. Internationella journalistorganisationen bildades vid en konferens i juni 1946 i Köpenhamn. Från början låg dess högkvarter i London, men det flyttades 1947 till Pragg. Huvuduppgift har varit att ge stöd åt sovjetisk politik. Man utbildar journalister från utvecklingsländer i särskilda skoler i Budapest och Buckow, östtyskland. Skolor har också öppnat i Guinea, Mali och Algeriet. I början av 1965 hade organisationen medlemmar från följande icke kommunistiska stater: Irak, Mali, Columbia, Bolivia, Peru, Mexiko, Ecuador, Argentina, Ghana, Algeriet, Kamerun, Uganda, Chile, Ceylon, Indonesien, Malagasy, Egypten och Finland.
Internationella radio- och televisionsorganisationen grundades vid en konferens i Bryssel 1946. Den var från början inte kommunistdominerad men inom fyra år kom organisationen att helt tas över av öststaterna. En av huvuduppgifterna är att koordinera de östeuropeiska televisionsprogrammen genom ett särskilt råd, som bildades 1958. Radio- och televisionsfolk från utvecklingsländer utbildas i organisationens regi.
Världsfederationen för demokratisk ungdom (högkvarter: Budapest) grundades 1945 och har varit kommunistiskt kontrollerad sedan 1949. Den uppges ha 100 miljoner medlemmar i 200 organisationer i 90 länder. Tillsammans med Internationella studentunionen, som bildades 1946 och som kom under kommunistisk kontroll 1950 utgör den ett betydelsefullt centrum för intemationell kommunistisk ungdomsaktivitet. En av de viktigaste propagandaaktivitetema är de regelbundet återkommande »världsungdomsfestvalerna». Fram till 1965 hade åtta sådana festivaler hållits, varav två i icke- kommunistiska länder. Den senaste hölls i Öst-Berlin 1973. Moskvafestivalen 1957 med 35.000 deltagare från hela världen finansierades förutom av Sovjetunionen av samtliga östeuropeiska kommuniststater. Enbart Tjeckoslovakien bidrog med omkring 10 miljoner kronor.18
Andra av Sovjetunionen kontrollerade internationella frontorganisationer är Internationella demokratiska kvinnofederationen (grundad 1945 med ca. 200 miljoner medlemmer i 117 organisationer i 101 länder) med högkvarter i Öst-Berlin, Vetenskapsarbetarnas världsfederation (grundad 1946 med 300.000 medlemmar i 30 länder) med högkvarter i London, Internationella motståndskåmpars federation (grundad 1951, senaste medlemssiffra från 1959: 4 miljoner), Demokratiska advokaters internationella forbund (grundat 1946 och med 25.000 medlemmar) med högkvarter i Bryssel och under kommunistisk kontroll sedan 1949.
Under perioden 1962 till 1966 gjordes ett stort antal försök från kinesisk sida att konkurrera med Sovjetunionen i de internationella frontorganisationema. Sedan 1966 har kinesema inte deltagit i några möten men har heller inte formellt frånsagt sig sitt medlemskap. De har bildat fem egna internationella frontorganisationer, varav de två förstnämnda är fortfarande aktiva. Afro-asiatiska folkens solidaritetsorganisation bildades 1958 i Kairo som en »anti-kolonialistisk» avläggare till Världsfredsrådet. I början kontrollerades den gemensamt av Sovjetunionen, Kina och Förenade Arabrepubliken. Vid två konferenser i Moshi, Tanzania och Winneba, Ghana, 1963 og 1965 ledde konflikten mellan Moskva och Peking till en splittring och en minskning av organisationens aktiviteter. Formellt står organisationens högkvarter under egyptisk kontroll och är numera prosovjetisk. Helt kinesiskt kontrollerade frontorganisationer är Afro-asiatiska författares permanenta byrå - Peking (det finns en afro-asiatiska författares permanenta byrå i Kairo, som är en prosovjetisk fraktion), Afro-asiatiska journalisters forbund, Förbindelsekommittéen för fred i de asiatiska och pacifiska regionerna och Afro-asiatiska advokaters konferens. En kubansk kontrollerad internationell frontorganisation tillkom 1966. Då grundades i Havanna Afro-asiatiska och latin-amerikanska folkens solidaritetsorganisation. Från början var det meningen att den skulle ersätta afro-asiatiska folkens solidaritetsorganisation i Kairo men det kubanska inflytandet gjorde att organisationen fick säte i Havanna och kom att verka separat. Huvudorgan är tidskriften Tricontinental. För att ge en uppfattning om hur de kommunistiska frontorganisationerna arbetar ges här nedan en översikt över aktiviteterna under ett år, 1970, i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Här inkluderas då möten och konferenser, som inte organiserats direkt av en internationell kommunistisk frontorganisation men där deltagare från sådana organisationer varit närvarande. Under det aktuella året upptog stödaktioner åt de vietnamesiska kommunistema av naturliga skäl en stor del av arbetet. Kriget i Vietnam rasade för fullt.
Världsfredsrådet var i början av året involverat i ett förberedande möte med den internationella koordineringskommittéen för Stockholmskonferensen om Vietnam den 17-18 januari med 70 deltagare från 27 länder och representanter för 19 internationella och 30 nationella organisationer. En resolution antogs vid detta möte enligt vilken beslöts att uppsätta en »undersökningskommission för att undersöka de amerikanska brotten i Vietnam». Den 28-30 mars hölls med deltagande från 62 länder och 30 internationella organisationer det femte Världsfredsmötet om Vietnam. Världsfredsrådet och andra internationella kommunistiska frontorganisationer var väl företrädda. I februari sände Världsfederationen för demokratisk ungdom ett »offer» för Song Mymassakern på en »Europaturné». Den började i högkvarteret i Budapest och den tolvåriga Vo Thi Lien besökte bl.a. Sverige, Norge och Danmark och i mitten av februari Världsfredsrådets högkvarter i Helsingfors. Den östtyska »Tysk-skandinaviska föreningen» deltog i det fjärde Intenationella studentseminariet om Skandinavien, som hölls 30 mars till 3 april i Dresden. 60 representanter för studentorganisationer från Danmark, Finland, Norge och Sverige deltog tillsammans med 30 medlemmar från Freie Deutsche Jugend (FDJ), den statliga östtyska ungdomsorganisationen. Den östtyska statsradion, som är medlem av den Internationella radiooch televisionsorganisationen, undertecknade den 2 februari ett avtal om samarbete med den danska radion. Strax innan, den 23 januari, hade ett avtal med finska radion förnyats. Ett avtal mellan finska och sovjetiska radion, som också är medlem av frontorganisationen, förlängdes i januari. En sovjetisk delegation höll samtal med representanter för de statliga radioföretagen i Danmark, Norge och Sverige om möjligheterna till samarbete mellan Sovjetunionen och de tre skandinaviska länderna. En finsk kommitté för erkännande av Östtyskland bildades den 14 januari i Helsingfors. En delegation från den östtyska fackföreningsorganisationen FDGB besökte med början 30 januari Finland och Sverige på inbjudan av finska och svenska fackföreningar. Delegationen deltog i en finsk fackföreningsfredskonferens i Turku. Den 20-22 februari hölls seminariet »Fredsproblem -70» i Helsingfors med deltagande från Finska fredsförbundet, Helsingfors universitet, Norge och Sovjetunionen. I början av mars möttes kommittén för östersjöveckan i Östberlin för att diskutera 1970 års östersjövecka (13-19 juli 1970 i Rostock) och den 13 :e i ordningen. 30 mars till 4 april hölls det fjärde Internationella studentseminariet om de nordiska länderna. Seminariet organiserades av den östtyska Nordiska foreningen och ungdomsorganisationen FDJ’s centralråd. 59 representanter för studentorganisationer i Danmark, Finland, Norge och Sverige deltog. I april besökte en delegation från Internationella demokratiska kvinnofederationen under ledning av Hertta Kuusinen (Finland) Nordvietnam för att studera barn- och kvinnofrågor. En norsk kommitté för erkännande av Östtyskland bildades den 20 april under ordförandeskap av en socialdemokratisk stortingsledamot. Med anledning av »25-årsminnet av segern över det fascistiska Tyskland» hölls ett möte med »fredskrafter från de till östersjön gränsande staterna» i Sopot nära Gdansk den 16-17 maj. I början av juni öppnades ett nordkoreanskt informationscenter i Stockholm. I Köpenhamn öppnades i slutet av juni en informationsbyrå av Sydvietnams Provisoriska Revolutionära Regering. Internationella sommarkurser anordnades i juli/augusti i Erfurt (Östtyskland) med deltagande av lärare från bl.a. Danmark, Finland, Norge och Sverige. Också i Weimar (Östtyskland) hölls en internationell universitetskurs i juli med deltagare från bl.a. Sverige. En delegation från den »Internationella kommissionen för undersökning av amerikanska krigsförbrytelser i Vietnam* besökte under tre veckor Nord- och Sydvietnam. Under två dagar i början av juli organiserade Internationella journalistorganisationen i Warzawa en »Baltisk joumalistklubb» med deltagare från Danmark, Norge, Finland, Sverige, Polen, Sovjetunionen och Östtyskland. Det beslöts att ett andra möte skulle hållas i Ystad under hösten. Från 12 till 19 juli avhölls i Rostock den 13:e östersjöveckan med 550 deltagare från de skandinaviska länderna. Helsingfors var den 15 juli till 19 juli samlingsplatsen för Internationella forbundet för demokratiska advokaters nionde kongress. Omkring 350 advokater från 55 länder deltog. Engelsmannen O. N. Pritt utsågs till hederspresident. Pierre Cot och Joe Nordman utsågs till respektive president och generalsekreterare. Ett av ämnena under konferensen var »neofascismen i USA». Den internationella kommunistiska televisionsorganisationen Inter- vision höll den 25 augusti möte i Potsdam (Östtyskland) med deltagande av representanter för bl.a. finska television och observatorer från svensk television. 3-4 september höll Stockholmsfonferensen om Vietnam, exekutivkommittéen, möte i Potsdam (östtyskland). Världsfredsrådet hade ett avgörande inflytande på Stockholmskonferensen. Hertha Kuusinen (Finland) ledde Internationella demokratiska kvinnofederationens rådsmöte med anledning av 25-årsjubileet av organisationens grundande den 5-10 oktober i Budapest. 260 delegater från 91 länder deltog. »Internationella kommissionen för undersökning av amerikanska krigsförbrytelser i Vietnam» leddes av professor Gunnar Myrdal i Stockholm den 22 till 25 oktober. »De fredsälskande krafternas världskonferens om Vietnam, Laos och Kambodja» hölls den 28-30 november i Stockholm med deltagande av delegationer från 50 länder inklusiva delegationer från Afro-asiatiska folkens solidaritetsorganisation. Det internationella sekretariatet för den »Permanenta kommittéen för arbetarkonferensen för de baltiska staterna, Norge och Island» sammanträdde i Rostock i slutet av november.
(fortsættes).
NOTER
1. Det finns ett stort antal definitioner av begreppet subversion. En alternativ, svensk definition är att subversion är en aktivitet med målsätning att inom det angripna landet ersätta den rådande ekonomiska, sociala och politiska ordningen med ett nytt system, som enligt angriparen bättre tillgodoser de breda folklagrens mate riella och kulturella önskemål och behov. (Bengt Åhslund: Vår tids krig: subver sion och guerilla, Strategisk bulletin, Nr. 5, Årgang 1, oktober 1965 sid. 4). Åhslunds definition är betydligt bredare än den som används i boken »Maskerad front. Handbok i säkerhetstjänst» (1964 års upplaga) och som ligger närmare den definition, som används här: »Subversion syftar i fred till att omstörta vårt samhälle - att åstadkomma en revolution utan öppet våld. Den vill ersätta vårt samhällssystem med angriparens. För all subversiv verksamhet är det kännetecknande att den söker dölja sina avsikter, sina medel och metoder och dem, som är engagerade för den . . . Subversiv verksamhet förvränger fakta, misstänkliggør det som är sant, ger sken av att vara trovärdig och skyr inga medel för att nå sitt mål.» Två engelska definitioner återges här som jämförelse. Den första är Robert Moss’ i hans bok »The Collapse of Democracy» (Arlington House, New Rochelle N.Y. 1975): »Subversion är ett systematiskt försök, av en organiserad grupp, att omstörta ett existerande samhälle». Frank Kitson står för den andra i boken »Low Intensity Operations« (Faber and Faber, London 1971): »Subversion . . . är alia åtgärder med undantag av väpnat våld, som vidtas av en del av ett folk i ett land för att störta regeringen vid en tidpunkt eller att tvinga den att vidta åtgärder mot dess vilja».
2. »Voice of the GDR», 2.8.1974 (BBC SWB EE/4669/A 1/1).
3. Uppsatsen »Communist technique: massive infiltration of agents» i »Portugal: Revolution and Backlash», Conflict Study Nr. 61, Institute for the Study of Conflict, London, september 1975.
4. I boken »KGB» (London 1974). Uppgifterna kommer framför allt från den avhoppade sovjetiske ambassadtjänstemannen Raja Kiselnikova och en nedtecknad bekännelse av Fabricio Goméz Souza och Angel Bino Gineros, två av de gerillaledare, som utbildats i Pjongjang och Moskva.
5. »Detente and the World Revolutionary Process: An Analysis of Current Revolu tionary Aims». Översättning till svenska av förf.
6. För ytterligare information se Brian Crozier: »Soviet Pressures in the Caribbean», Conflict Study Nr. 35, maj 1973 och Castro Hidalgo: »Spy for Fidel» (Miami 1971), den senare skriven av en avhoppad kubansk underrättelseofficer.
7. Se artikeln »The Role of Cuba in the Mediterranean and the Persian Gulf», East West Digest, No. 10, maj 1975.
8. Ian Greig: »Assault on the West», London 1968. 9. Free China Review, november 1964.
10. Newsweek 9.3.1964, sid. 57, Schweizer Illustrierte, Nr. 7, 1967, sid. 27, Züricher Nachrichten 5.3.1970.
11. Journal of Korean Affairs, Sandy Spring, Maryland, april 1971.
12. »North Korea’s Diplomatic ’Dirty Tricks’», The Times, 7.5.1971.
13. 7.4.1971.
14. Korea Times, 20.3.1971.
15. International Press Correspondance, Vol. VI, No. 28, april 1926. Otto Wilhelm Kuusinen (1881-1964), finskfödd sovjetpolitiker, invaldes 1921 i Kominterns exekutivbyrå, där har var ansvarig för de skandinaviske kommunistpartierna. Stats- och utrikesminister i den av Sovjetunionen upprättade, illa beryktade Terjokiregeringen i Finland. Ideolog och från 1957 fram till sin död i SUKP:s presidium.
16. Willi Münzenberg (1889-1940), kommunistisk propagandist, född i Tyskland. Arbetade först som skoarbetare. Efter sex år lämnade han Tyskland och flyttade till Schweiz, där han kom i kontakt med Lenin, Tro tski, Radek och andra ledande bolsjeviker i exil. 1920 blev han den Kommunistiska ungdomsinternationalens förste president. Münzenberg är mest känd som den kommunistiska frontorganisationens främste teoretiker och praktiker. Han hittades mördad 1940. Han hade då brutit med Stalin och det anses allmänt att han avrättats av GPU, den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten.
17. Sven Allard: »Stalin och Hitler». Stockholm 1970 sid. 55. 18. Ian Greig: »Assault on the West», Petersham, Surrey, England, 1968, sid. 58.
