Denne artikel er - med enkelte ændringer - manuskriptet til det foredrag, professor ved Københavns Universitet, dr. phil. Nils Andrén, ho ldt i Det krigsvidenskabelige Selskab den 3. marts 1969.
Konflikter kan studeras med utgångspunkt från många etablerade vetenskaper: psykologi, socialpsykologi, sociologi, organisationsforskning, politologi, krigsvetenskap. K on flikter omfattar ett vidstrackt register, från dem som var och en bar inom sig t ill dem som kan skaka hela det internationella systemet. Utgångspunkten for de foljande synpunkterna år nårmast politologisk. I den politiska vetenskapen, statskunskapen, behandlas de processer genom vilka makt utovas och de system - »politiska system« - inom vilka dessa processer åger rum. M akt kan i detta sammanhang defineras som mojligheten eller formågan - råttsligt eller på annat sått - att beståmma hur vården (godar) av olika slag (dåribland sjålva formågan att utova makt) skall fordelas mellan de månniskor och grupper av månniskor som ingår i systemet. M akt kan utovas inom olika slag av system, från det minsta - fam iljen - t ill det storsta - hela det internationella systemet. I politiska system finns det »aktorer« - individer, grupper, institutioner - med olika uppfattningar håde om hur vårdena skall fordelas och om vilka som bor utova det avgorande inflytandet vid fordelningen. Dår intressena bryts mot varandra uppstår konflikter. Når man talar om konfliktforskning tånker man sig i forstå hånd konflik te r som något negativt, något destruktivt som man till varje pris bor undvika eller åtminstone kanalisera på ett sådant sått att deras inverkningar på omgivningen b iir så små som mojligt. Det kan dock vara skål att understryka att kon flikter kan innebåra både forstorande och fornyande krafter. Stora revolutioner, som av många i samtiden med råtta sågs som rena naturkatastrofer - t.ex. franska revolutionen, ryska revolutionen - kan i ett långre historiskt perspektiv te sig som vitala, positiva bidrag till samhållsfdmyelse.
I ett stabilt, både fast och elastiskt system med våletablerade och verklighetsnåra institutioner och accepterade form ella regler och beteendemonster finns det i allmånhet olika mekanismer genom vilka konflikter kan losas på ett sått som inte tillfogar systemet som helhet någon storre skada. E tt nåraliggande exempel år motsåttningarna på arbetsmarknaden. H år i Danmark - liksom i flertalet demokratier - kan dessa prim årt losas genom forhandlingar enligt fasta spelregler, sekundårt genom forlikningsforfarande. Endast om dessa mekanismer visar sig otillråckliga, uppstår en oppen kon flikta - lockouter och strejker - som medfor direkta olågenheter for det danska samhållssystemet som helhet. Universiteten har under det senaste året också b liv it en foreteelse som vål ågnar sig for konfliktstudier. I detta fa li har det bestående systemet framstått som fast, men alltfor ålderdomligt for att vara tillrå cklig t elastiskt in for yttre tryck. Det har saknat av alla berorda parter accepterade mekanismer for att losa problemen på ett smidigt sått. Resultatet har också b liv it att konflikterna lett till betydande storningar - i princip liknande dem som vållas av oppna kon flikter på arbetsmarknaden. I instabila system, pråglade av starka inre sociala och ekonomiska spånningar, leder konflikterna ofta till betydande skadeverkningar for respektive samhållssystem. Också hår finns många samtida exempel: rasmotsåttningar i USA, stammotsåttningar i Nigeria, sociala och politiska motsåttningar i Grekland och i Latinamerika. Både når det gåiler universitetet i Kobenhavn och inre kon flikter i t ex USA och Latinam erika kan man dæ k gora gållande att konflikterna lika mycket utgor en kålla t ill fornyelse som en kålla till forstorelse. Jag hoppas att detta inte år onsketånkande. Fo r att sammanfatta det sagda: generellt kan konfliktforskning sågas behandla sådana stridigheter - som inte behover innebåra att partema tillg riper fysiskt, rent av våpnat våld - som uppstår då eftertraktade vården av olika slag skall fordelas inom politiska eller sociala system.
I detta sammanhang gåiler det dock konfliktforskning i mera inskrånkt mening. Det handlar nårmast om sådana kon flikter som uppstår i internationella system, dvs. mellan stater eller grupper av stater. Liksom i allt politiskt studium intar studiet av motsåttningar och konflik te r en central stållning på den internationella politikens område. Det år i de spånda situationerna som de yttre grånsema for de politiska systemens funktionsduglighet safts på prov; i konfliktlågena markeras på ett dramatiskt sått intressen, motsåttningar och handlingsmonster. Kon fliktforskning kommer dårmed i stor utstråckning att bestå av studiet av politiska systems funktionssått under påfrestning. K o n flik tforskaren kan dårvid inta olika attityder till sitt studieforemål. Konfliktforskaren kan vara — eller i varje fa li efterstråva att vara - renodlat teoretisk och analytisk. Han kan dårvid uppstålla och studera olika abstrakta modeller for konflikter, ofta av spelteoretisk karaktår. Han kan också vara mera historiskt och empiriskt inriktad. Han registrerar då forutsåttningar, håndelseforlopp och resultat och utvårderar deras orsaker och betydelse. Båda dessa typer av studier kan i båsta fali leda till allm ångiltiga generaliseringar om kon flikter overhuvudtaget, eller åtminstone - vilket kanske år en mera realistisk bedonming - om vissa slag av kon flikter under vissa specifika forutsåttningar. Syftet år enhart att vinna kunskap om konflik te r och detta syfte år sitt eget sjålvåndamål. Av vem och for vilka syften dessa kunskaper sedan utnyttjas år en sak som inte angår den »rena« konfliktforskaren. Men konfliktforskningen kan också ha - och har rent av oftast - mera speciella syften. K on flikter kan vara farliga for rådande system, vare sig det gåiler ett åktenskap, en forening, en institution, en stat eller ett storre internationellt system. Kon flikterna kan vara farliga for båda månniskor och materiella vården. Detta gålier naturligtvis i hog grad om konflikter som innebår risk for att våpnet våld tillgrips. Studiet av konflikter kan dårfor ofta ha till syfte att klarlågga hur sådana risker skall kunna undanrojas eller begrånsas. Från dessa utgångspunkter kan man urskilja två riktningar inom den konfliktforskning som år inriktad på det internationella systemet. Med ett par vålkånda termer kan de hetecknas som fredsforskning och sdkerhetspolitisk forskning. En målsåttning har båda gemensam stråvan att nå fram till en kunskap som kan utnyttjas for att undanroja eller begrånsa risker och/eller verkningar av våpnade konflikter. Men de skiljer sig från varandra i våsentliga hånseenden. Såkerhetsforskaren har som riktpunkt att undersoka riskerna for ett visst begrånsat system - i regel en stat eller kanske en sammanslutning eller allians av stater - under de betingelser som det rådande internationella systemet som helhet utstakar. Hans mål år att visa både vilka riskerna år, hur de skall kunna undvikas och hur respektive stat etc. skall kunna bcvara sin handlingsfrihet som aktor i dot intcrnationella systemet, också om han utsiitts for hot. Fredsforskaren ar i princip inte intrcsserad av att hevara olika politiska system. Hans mål år att klarlågga de nodvåndiga bctingelserna for att det internationella systemet som lielhet och i alla dess olika delar skall fungera på ett fredligt sått. Han v ill komma åt de yttersta konfliktliårdarna, var de ån år helågna och nbjer sig inte med att neutralisera eller identifiera symptomen. I ocli for sig behdver denna skillnad inte nddvåndigtvis innnebåra en mottsåttning, endast två olika vågar att nå samma mål. De enskilda staternas såkerhet kan okas, om det internationella systemet som lielhet h iir tryggare - for individer, grupper, klasser, raser, minoriteter, nationer. Båda typerna av forskning kan alltså tjåna samma åndemål. Men det gåiler inte ovillkorligt. For fredsforskaren kan såkerlietsforskarens målsåttning aldrig te sig tilråcklig, just dårfdr att den år knuten till uppgiften att klarlågga hur enskilda staters såkerhet, inte allas såkerhet, skall kunna goras så betryggande som mojligt. Det år uppenbart att dessa båda varianter av konfliktforskning liar anknytning till olika praktiska utrikespolitiska mål och medel och ytterst åven synsått eller filosofier. Fer Hækkcrup har i sin bok om Danmarks Udenrigspolitik angivit att den danska utrikespolitikens mål fråmst år att trygga Danmarks fortsatta existens som en oberoende demokratisk nation. De medel som anges for att tillgodose syftet upptas i foljande ordning:
1) att trygga våridsfreden och
2) att trygga Danmarks egen fred och sjålvståndighet.
Ordningsfoljden år intressant, ocli man kan fråga sig om den pråglas av ideologiska oclr/eller taktiska preferenser eller om den år styrd av realpolitiska bedomningar eller av båda delarna. I den mån man kan dra en gråns m cllan dessa båda utrikespolitiska medel kan man saga att det forstå, att trygga våridsfreden, prim årt anknyter till fredsforskarens målsåttning eller inspiration medan uppgiften att mera omedelbart trygga Danmarks fred ocli sjålvståndighet ligger i lin je med såkerlietsforskarens ambitioner. På samme sått som de utrikespolitiska målen och medlen komplet terar varandra - tillåmpas parallelt - kan man såga att också fredsforskning och såkerlietsforskning kan komplettera varandra. Såkerhetsforskaren arbetar med ett kortare perspektiv - som dock ofta kan vara ganska långt i alla fall, Han sysslar med problem som beror på det rådande intcrnationella systemets faktiska, osäkra karaktär. Han accepterar detta systems tillstånd som en faktisk förutsättning. Han avser inte att i något fundamentalt hänseende ändra detta utan endast att inom den givna ramen göra det bästa müjliga av situationen. Fredsforskaren har ett längre perspektiv och syftar ytterst till vinna den kunskap som krävs för att förändra systemet så att det b iir fredligt. Fredsforskaren står på sätt och vis friare till den yttre verkligheten än säkerhetsforskaren. Han är inte bunden av uppgiften att bevara något redan existerande. Säkerhetsforskaren utgår ofta från en allmän uppfattning om världen som efter tycke och smak kan betecknas som realistisk eller pessimistisk, medan fredsforskaren på motsvarande sätt kan framstå som utopisk eller optimistisk. I regel ter sig säkerhetsforskaren försiktig o d i konservativ i sina värderingar; fredsforskaren framstår däremot ofta som revolutionär i sin syn på problemen. På en del håll bar denna skillnad i allmänt synsätt eller temperament bidragit till att skapa en i och för sig onödig, och därför beklaglig klyfta mellan dess företrädare. I och för sig vore det inte orim ligt om håda forskningsgrenarna respekterade varandra, så att t ex fredsforskaren accepterade att säkerhetsforskaren kan göra en viktig insats för att fredsforskaren och hans värld skall kunna överleva tilis dess att han lyekats omskapa världen efter sina ideal eller forskningsresultat. Här ligger det nog ett problem i att fredsforskaren kan anse att säkerhetsforskaren med sin verksamhet kan bidra till att konservera en struktur hos det internationella systemet som från fredsforskarens utgångspunkter kan uppfattas som direkt fredsfientlig. Den starka idealism som präglar många fredsforskare, och som, det skall erkännas villig t och med beundran, formått många av dem att under knappa yttre forhållanden fora sin vetenskap framåt, har väl ibland lett till att också deras egna inbördes forhållanden och verksamhet ibland tett sig som ett rikt arbetsfält - för konfliktforskare.
Hittills har jag diskuterat skillnader i avgränsning, mälsättning, temperament och ideologi. Också teoreliskt och metodiskt kan man urskilja gränser mellan fredsforskare och säkerhetsforskare. Fredsforskaren sysslar inte bara med internationella konflikter. Han eftersträvar en generell kunskap om konflikter, deras orsaker och natur och om sälten att övervinna dem, kort sagt, om freden och dess natur. Sådana kon flikter kan studeras i en rad olika system eller relationer, dår både månniskor och andra levande varelser kan vara aktorer, från stater som agerar på det internationella planet till moss och insekter i laboratorieforsok.
Såkerhetsforskaren år traditionellt fråmst upptagen av att studera internationella kon flikter och kon fliktrisker och olika sått att bemåstra dessa, sårskilt genom utrikespolitik, forsvarspolitik och forsvarsplanering av olika slag. Påståendet kan enkelt verifieras genom en blick på den - i stort sett anglosaxiskt inspirerade - såkerhctspolitiska litteraturen i Norden. De domineras av diskussioner om olika optioner, tånkbara eller mojliga inplaceringar i det internationella systemet, från semiglobal allians, over regionalt forsvarssystem till isolerad neutralitet. De diskuterar också fordelar (mera ån nackdelar) av det nuvarande regionala arrangemanget i Norden. Debatten ror också fram tidsutsikter och fram tidsrisker, uttryckta i konfliktscenarios, långtidsplanering, forsvarsnivåer och vapensystem, det sistnåmnda kanske fråmst når det internationella positionsvalet lett till såkerlietspolitisk isolering (alliansfrihet). Man kan inte forneka att den nordiska såkerhetspolitiska litteraturen sysslar med centrala sidor av den såkerhetspolitiska problematiken. På det hela taget år de dock tåmligen snåvt begrånsade. Det år uppenbart att den omedelbara såkerlielen prim årt och våsentligen beror på arten av utrikespolitiken och styrkan av forsvaret - det egna och eventuella vånners, i den mån det kan såttas in till den angripnes skydd eller avskråcker från angrepp overhuvudtaget. Men det finns verkligen skål att understryka att renodlade utrikes- och forsvarspolitiska resoncmang och frågestållningar for en såkerhetspolitisk forskning innebår en alltfor stor forenkling, trots att också denna forcnklade uppgift många gånger kan te sig invecklad och svårbemåstrad. Detta skall forst belysas med ett exempel, dårefter på ett mera systematiskt sått. I den pågående debatten om N O R D EK har en viktig synpunkt betonats i olika inlågg. I korthet kan den sammanfattas på foljande sått: En stats såkerhet kan påverkas av att den såkerhetsmåssigt tillh o r en grupp men ekonomiskt-politiskt ingår i en annan grupp av delvis annan sammansåttning ån såkerhetsalliansen. 1 stort sett har vål tesen håvdats for att understryka riskerna for Danmark av att licra sig ekonomiskt med stater utanfor NATO . Den kan anforas också for att markera de problem Sverige kan stå infor, om det villkorslost skulle intråda i EEC.
Men man kan inte utesluta också positiva effekter, om man forsoker avbalansera ett såkerhetspolitiskt engagemang med en delvis annorlunda ekonomiskt anknytning. Eftersom Danmark tycks efterstråva ett NATO - medlemskap som ger sakerhet med ett minimum av forpliktelser och beroendeforliållanden, kan en ekonomisk p olitik som knyter det fastare till stater utanfor N A TO — utanfor allianser overhuvudtaget — oka dess rorelsefrihet, minska dess kånslighet in for tryck från starkare parter i forsvarsalliansen. Syftet ar m ellertid inte att har ta upp en diskussion av Danmarks såkerlietspolitik utan att illustrera betydelsen av att vidga perspektivet på det såkerhetspolitiska studiet utover de traditionella allians- och forsvarssynpunktema, Om man systematiskt v ill teckna de faktorer som en såkerhetspolitisk forskning hor uppmårksamma, bor man for ordningens skull borja med att fastslå vems sakerhet det galler. Sakerhet for vem och i vilket syfte. I det foljande forutsåtts det att det galler nationella politiska system (stater) i syfte att bevara deras oavhångigliet i forhållande t ill andra nationella system eller statsgrupper. Tre kategorier av faktorer måste alltid uppmårksammas vid såkerhetspolitiska undersokningar och bedomningar.
a. Den yttre m il jon — faktorer utanfor staten.
b. Den inre m iljon — faktorer inom staten. Dessa kan uppdelas i två grupper, sådana faktorer som cnbart beror staten sjålv och sådana faktorer som s a s riktas mot andra stater eller mot det intem ationella systemet som helhet.
c. Tidsdimensionen - den forvåntade utvecklingen, både inom och utom staten.
1. A tt uppmarksamma i den yttre m iljon: Utvecklingstrender, konflikthårdar, intressemotsåttningar i det intem ationella systemet och bland dess doininerande aktorer. Sårskild uppmårksamliet ågnas sådana faktorer som bedoms kunna påverka den ifrågavarande statens stållning. Dessa problem stållningar torde i regel uppmårksammas i all såkerhetspolitisk (eller strategisk) forskning.
2. Vilken betydelse har denna stats egna, utåtriktade åtgårder for dess såkerhet? Hår gålier det inte bara de »sjålvklara« faktorerna, utrikesoch allianspolitik, utan också handelspolitik och ekonomisk politik, aktivitet i intem ationella organisationer och bidrag overhuvud t ill en mera vidgad internationeil intressegemenskap, samhörighet och integration.
3. Vilken betydelse har statens olika inre dispositioner av olika slag? H är galler det i forstå hånd den egna forsvars- och försörjningspolitiken men också sådana inrikespolitiska dispositioner som kan öka den ekonomiska kapaciteten, samhållsplanerande åtgårder som kan påverka känsligheten eller sårbarheten gentemot anfall utifrån. Men de inre dispositionema galler också åtgarder som år av betydelse för samhållssolidariteten och dårmed forsvars- och motståndsviljan.
4. Såkerhetspolitik och såkerhetspolitisk forskning kan ha två olika tidsaspekter. Den ena galler nulåget. Den såkerhetspolitiske forskaren kan ågna uppmårksamheten åt vad detta innehår av faror och möjligheter. Det kan i detta fa ll uppenbarligen röra sig om en aktivitet som kan uppfattas som konkurrerande med den verksamhet som hedrivs av dem som år politiskt och administrativt ansvariga för utrikes- och försvarspolitikens bedrivande. Inte desto mindre ter den sig viktig - åven om man kan tvista om vem som hör utföra den. En samverkan mellan forskare och beslutsfattare - med en kla r ansvarsfördelning som placerar forskaren i expertens rådgivarroll - kan ofta te sig önskvärd.
5. Den andra tidsaspekten gåiler framtiden. Många såkerhetspolitiska åtgårder som planeras eller vidtas nu får betydelse för en period som stråcker sig långt framåt i tiden. Om man i dag planerar hur ett forsvar hör utvecklas - ökas, minskas, foråndras - får detta inte omedelbar betydelse. Effekten kan stråcka sig flera årtionden framåt i tiden. För att bedöma vilka åtgårder som nu år riktiga eller rim liga att vidta, måste man bilda sig en föreställning om hur vårlden ser ut i den fram tida situation då forsvaret vid behov skall kunna fungera. Detsamma gålier om dem som svarar för bedömningar av exempelvis den teknologiska, den ekonomiska och den sociala utvecklingen. Hela fremtidsperspektivet har en avgörande betydelse. Såkerhetsforskaren måste därför upptråda också i skepnaden som futurolog. Medvetandet hårom år alltmera utbrett. Det år ingen tillfållighet att Herman Kahns Hudson Institute ågnat mycken möda och mycket skarpsinne åt att försöka teckna en bild av vårlden år 2000. Också i de nordiska lånderna våxer forståelsen för frem tidsforskningens vitet som planeringsinstrument för olika samhållsaktiviteter. Riktpunkten år förra hälften av 1980-talet, inte år 2000. Futurologi är spännande men mycket svårt. Det vi aste redan Storm P när han konstaterade att det Ur svårt att spå, i synnerhet om fram tiden!
Nils Andren
Litteraturhenvisninger (for videre studier):
Andrén, N., Den totala sakerhetspolitiken (Strategisk bulletin, Stockholm , 1968: 1-2) B jøl, E., m. fl., Danmark og N A T O (Udg. af Det udenrigspolitiske Selskab, København 1968) B.iøZ, E., International po litik (Berlingske leksikon b ib liotek, København 1967) Galtung, J., Fredsforskning (Prisma — Verdandidebatt. Oskarshamn 1967) Holsti, K . ]., International Politics (Prentice-Hall, Englewood-Cliffs 1967) Kahn , H., og W iener, A . J., The Year 2000. A framework for speculation on the next thirty-three years. (Macm illan, New Y o rk 1967) Pedersen, O. K., Tendenser i international po lit ik efter 1945 (Danmarks radios grundbøger - Fremad 1967) Shelling, Th . C., The Strategy of Conflict. (Harvard Un iversity Press, Cambridge, Mass. 1960)
