Lennart Wohlgemuth. Lennart Wohlgemuth är direktör vid Nordiska Afrikainstitutet sedan 1993. Där har han bland annat arbetat med demokrati och konflikt frågor med särskild betoning på Stora Sjöområdet. Dessförinnan arbetade han vid Sida under många år, senast som avdelningschef för sektoravdelningen och medlem i Verksledningen. Rapporten har utarbetas i nära sammarbete med Thomas Rideaus och Kajsa Övergaard båda verksamma vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala.
De övergripande problemen i Stora-Sjö regionen kvarstår och situationen är fortfarande mycket spänd och besvärlig. Läget komplicerades ytterligare under år 2000 av ökade spänningar mellan Rwanda och Uganda, av problemen i Zimbabwe, av stöd från Zimbabwe till en av de beväpnade rebellgrupperna från Burundi och under slutet av året en ökad krigsaktivitet av de tre rebellgrupperna i Kongo Kinshasa (DRC). Alla dessa faktorer gör att det fortfarande är svårt att finna varaktiga lösningar på de bakomliggande problemen. Situationen i Kivuprovinsen i östra DRC har allvarligt förvärrats och hetskampanjen mot människor med tutsi-bakgrund i DRC har fortsatt. Våldet i regionen går framför allt ut över civilbefolkningen. Rwanda är fortsatt en av de mest inblandade parterna i kriget. Säkerhetsläget inne i Rwanda är dock gott, trots vissa rapporter i juni om rebellanfall utgående från DRC i nordvästra provinsen. Situationen vad gäller mänskliga rättigheter är bekymmersam i både Rwanda och Burundi och klart försämrad i det senare. Vad gäller den demokratiska utvecklingen är Burundi inne i ett avgörande skede när det gäller förhandlingarna i Arusha under ledning av Nelson Mandela och det avtal som undertecknades i augusti. I Rwanda skedde stora omvälvningar under årets första sex månader – såväl parlamentets talman liksom premiärministern och presidenten avgic. Krisen avvärjdes relativt smidigt men många frågetecken kvarstår.
Utvecklingen i regionen
Inbördeskriget i DRC har pågått i mer än två år. DRC står både mänskligt, materiellt och ekonomiskt på ruinens brant. Det har, t ex i en rapport från Human Rights Watch, rapporterats om svåra kränkningar av mänskliga rättigheter från alla sidor i konflikten. Denna ger en fruktansvärd bild av situationen i Kivuprovinsen. Vidare har International Rescue Committee rapporterat att minst 1.7 miljoner människor dödats sedan augusti 1998 och under december 2000 sammanfattade International Crisis Group läget i en omfattande rapport, Scramble for the Congo – Anatomy of an Ugly War. Få framsteg har gjorts i den interna demokratiska processen och inga närmanden har skett mellan representanter från regeringen och rebellgrupperna – bland annat hoppade regeringssidan av samtal planerade av den regionale medlaren (Botswanas förra president, Quett Masire) och försvårade på andra sätt hans arbete. De ökade krigsaktiviteterna i slutet av året, vilka lett till att regeringstrupper – inklusive zimbabwiska soldater – samt stora flyktingskaror vält in i Zambia, har ytterligare komplicerat bilden. Trots att majoriteten av huvudaktörerna har tröttnat på kriget visar det sig mycket svårt att genomföra överenskommelserna från 1999 års fredsavtal (Lusakaavtalet) och det är fortfarande svårt att bedöma flera av de agerande ländernas genuina fredsintresse. Även om vissa av regionens länder försöker ta nya initiativ i fredsarbetet (Uganda, Sydafrika, Zambia och Moçambique) och en regional medlare tillsatts så är den nuvarande allmänna meningen, både i regionen och internationellt att det internationella samfundet måste ta ett mycket större ansvar för att påskynda samt leda processen i rätt riktning. FN:s beslut från februari, som förlängdes i december om en kontingent på c:a 5.500 man, har endast kunnat genomföras till en liten del och med största svårighet. Situationen i DRC är således fortfarande mycket prekär och kan därför även framöver förväntas ha en destabiliserande effekt på hela regionen och försvåra försök till fredssträvanden och demokratisk utveckling i de enskilda länderna. Särskilt problematisk är situationen i östra DRC, dvs. Kivuprovinsen gränsande till Rwanda och Burundi.
Utvecklingen i Burundi
Burundis utveckling i riktning mot fred och demokrati är trots alla svårigheter fortfarande en av de få ljuspunkterna i regionen. Sju år efter mordet på Burundis första folkvalda president och den kris som därpå följde, och fortfarande pågår, står Burundi vid ett vägskäl där förutsättningarna för en fredlig lösning av krisen ter sig möjlig. Fredsförhandlingarna i Arusha, som startade i juni 1998 (se ruta nedan) står inför ett avgörande skede. Nelson Mandela, som utsågs till medlare efter Nyerere i slutet av 1999, accepterar inte att processen drar ut på tiden. De olika parter som deltar i processen anser dock att de svåra frågor man måste ta ställning till och lösa borde diskuteras ytterligare. De inser samtidigt att de måste få extern hjälp med att komma till en slutgiltig överenskommelse. De formella förhandlingarna avslutades i augusti 2000 och av de 19 parter som deltagit i Arusha skrev 13 på omedelbart (28 augusti) och de övriga sex kort därpå. De två rebellgrupper som motsträvigt accepterat diskussioner med Mandela, och att delta i fredsprocessen, har dock, trots starka påtryckningar, ännu ej undertecknat överenskommelsen varför vapenstillestånd ej uppnåtts. Mandela fortsätter att pressa på med förhoppningar om att uppnå avtal mellan samtliga inblandade.
De två rebellgrupperna FNL och FDD har olika skäl för sin tveksamhet att ge sig in i fredsprocessen. De skäl båda grupperna officiellt angett, d v s att man inte förhandlar förrän omgrupperingslägren stängts och alla politiska fångar släppts, är sannolikt snarast förevändningar för att vinna tid än uppriktiga krav för ett deltagande. Endast ett fåtal tvångsvis inrättade läger kvarstår i söder och öster av landet och dessa är direkta resultat av tilltagande infiltration och attacker av rebellgrupperna in över gränsen från Tanzania. Upphör attackerna så stängs lägren. Politiska fångar existerar tvivelsutan i Burundi, men att definiera vilka som verkligen är politiska fångar och vilka som på goda grunder är misstänkta för deltagande i 1993 års massakrer är en komplicerad process. Det burundiska rättssystemet har varit lamslaget sedan krisens början och ca 6.000 personer (2/3 av samtliga fångar) sitter i landets fängelser i väntan på rättegångar. Det är dessa ovedersägliga missförhållanden som rebellerna nu utnyttjar genom kravet på att alla fängslade omedelbart frisläpps. De reella skälen för FNL-ledningens tvekan torde snarast vara att man har dålig kontroll över mannarna på fältet. Genom svag försörjningskapacitet har truppen mer och mer övergått till att fungera som rövarband för att kunna överleva. FNL-ledningen fruktar att de inte skulle kunna få ett eldupphörsavtal att fungera, varvid de skulle framstå som rebelledare utan rebeller eller i alla fall utan rebeller under dess kontroll. För FDDs del torde huvudskälet för vägran att ge sig in i fredsprocessen ligga i dess engagemang i DRC. Kabila och hans allierade, framför allt Mugabe, har gjort stora investeringar i FDD i form av både utrustning och militär träning. För Kabila är ett eld upphör med påföljande fred i Burundi ett klart hot. Sannolikt gör han vad han kan för att hålla FDD ledningen borta från förhandlingar. För FDD ledningen själv framstår en fortsatt betydelsefull och välfinansierad roll i DRC som klart mer attraktiv än den blygsamma roll de skulle komma att spela efter ett fredavtal slutits i Burundi. Det är inte heller osannolikt att FDD ledningen hyser förhoppningar om en militär seger i Burundi. Om det trots allt går att få till stånd ett avtal vidtar den synnerligen viktiga övergångsperioden. Först måste frågan om vem som skall leda landet under denna period lösas. Detta har kanske varit den internt mest diskuterade frågan under senare tid. Politiska allianser har skapats nästan enbart grundade på denna fråga – dvs. för eller emot Buyoya. Flertalet bedömare anser dock att frågan om övergångspresident bör kunna lösas om ett någorlunda fungerande eldupphör avtal kan komma till stånd. Nästa stora fråga är den om amnesti och rättsskipning. Amnesti för brott som begåtts av alla sidor i konflikten – något man sannolikt kommer att tvingas att acceptera - måste ändå föregås av någon slags domstolsprocess och enligt de flesta bör en sådan ledas av utanförstående. Straffrihet (impunity) får inte fortsätta att råda. Ytterligare en svår och kontroversiell fråga är sammanslagningen av den nuvarande armén och de beväpnade rebellgrupperna (inklusive demobilisering på båda sidorna) – något alla fasar för. Rädslan för vad motparten, dvs. hutu respektive tutsi, kan ta sig för när de får en chans är lika stor som den varit sedan 1993. Trots allt arbete, under så tid, av så många med att bygga upp förtroende mellan grupperna märks ingen större förbättring i relationerna. Balansen mellan hutu och tutsi i alla offentliga institutioner, från polis och rättsväsendet till skola och förvaltning är nästa stora fråga, där en långsiktig förändring kräver utbildning, utbildning och åter utbildning av framför allt de underrepresenterade hutuerna. Fattigdomsbekämpning är en grundläggande faktor för en bestående fred. Utvecklingsprojekt måste komma igång omedelbart så att folk ser att freden ger någon utdelning - peace dividend. Befolkningen måste få hjälp att flytta tillbaka från lägren till sina gamla hem och tillåtas uppta tidigare sysselsättningar. Rättsväsendet måste återupprättas så att lag och ordning samt mänskliga rättigheter beaktas. Bakom allt detta måste arbetet med långsiktiga attitydförändringar förnyas och intensifieras för att freden skall fördjupas och bestå. Under övergångsperioden skall den verkliga demokratiseringen förberedas. En konstitution, som tar hänsyn till såväl majoritetens som minoritetens rättigheter, måste utarbetas och förankras. En intern debatt har redan påbörjats och flera grupper som tidigare hållits utanför, såsom en rad kvinnogrupper, har gjort sina röster hörda. Allt som måste till för att få till stånd en varaktig fred kan synas omöjligt att förverkliga när man räknar upp dem på detta sätt. Förutsättningarna för att lyckas finns dock, och spelreglerna finns föreskrivna i Arusha-avtalet – väl förberedda under två års tid av fyra kommittéer under ledning av ansedda internationella experter. Vad som måste till är framför allt en vilja och ett mod att bearbeta den så djupt liggande rädslan för motparten. Alla – framför allt de på ledande poster – måste vara beredda att riskera något för att uppnå fred. Fred i Burundi är definitivt ett riskföretag. I november 2000 tillsattes en kommitté (Implementation Monitoring Committee, IMC) för övervakning av avtalets genomförande. Den består tills vidare av 29 medlemmar (när/om FDD och FNL ansluter till processen blir de 31). I kommittén ingår representanter för de 19 signatärerna, s k ”honest persons” från FRODEBU och UPRONA, företrädare för FN (Berhanu Dinka, som också är ordförande), OAU, regionen samt givarsamfundet. Tanken med IMC, som kan ses som en fortsättning av den femte Arusha-kommittén, är att den skall arbeta i Burundi och på så sätt repatriera processen. Förhoppningen är att IMC, trots uteblivet avtal om eldupphör, skall kunna uppmuntra till och vara pådrivande i genomförandet av i alla fall delar av Arusha-avtalet. Beträffande kommitténs möjligheter att arbeta i Burundi, kvarstår vissa frågetecken vad gäller tidigare exilpolitikers säkerhet. Mandela har här ställt sydafrikansk bevakningshjälp i utsikt. Sannolikt kommer dock de första arbetsmötena att äga rum utanför Burundis gränser. För att uppnå fred och stabilitet krävs även stöd utifrån. Biståndet till Burundi har under de senaste åren i huvudsak begränsats till stöd för humanitära insatser och stöd till fredsarbetet. Skall man lyckas med att uppnå och bibehålla fred måste det internationella samfundet kunna leverera utveckling till befolkningen såsom mat, bostäder, undervisning och hälsovård och för detta krävs utvecklingsbistånd. Löftena som lämnades vid den nyligen genomförda biståndskonferensen i Paris visar att biståndsgivarna är väl medvetna om detta Problemen i Burundi är stora och svårigheterna att övervinna dem enorma men det är nu det måste ske. Alla burundier (på alla nivåer) önskar fred – frågan är dock om de vågar ta de stora och svåra steg framåt som måste tas för att nå fred. Tillfället med den högt ansedda ledaren Mandela ger samtliga den förevändning och den legitimitet man behöver för att ansluta sig till ett fredsavtal. Samtidigt som fredsförhandlingarna fortgår har situationen i landet förvärrats. Faktorer som medverkat till detta är det desperata ekonomiska läget och problemen vad gäller statens finanser, frustrationerna och den ökade spänning mellan grupperna inom ramen för Arusha-förhandlingarna samt de ökade rebellattackerna främst i Bujumburas omgivningar – alltmer relaterade till händelserna i DRC.
Stridigheterna runt om i landet har, som nämnts ovan fortsatt, främst i närheten av huvudstaden Bujumbura. Det som främst oroar är att rebellgrupperna som opererar från andra sidan gränsen - framför allt från Tanzania – har rapporterats ytterligare beväpnas och tränas framför allt av Zimbabwe. Allt detta har i sin tur lett till att armén ytterligare beväpnat sig och flyttat om befolkningen till bevakade läger. Både rebellerna och armén genomför hämndaktioner, som så gott som alltid går ut över civila, ofta kvinnor och barn.
Fakta om Arushaprocessen
Förhandlingar om fred i Burundi inleddes i Arusha i Tanzania i juni 1998 under ledning av Tanzanias ex-president Nyerere. 19 parter deltog: regeringen, parlamentet, sju partier representerande huvudsakligen hutu- och tio huvudsakligen tutsiintressen. Då förhandlingarna inte var särskilt framgångsrika övergick man i början av 1999 från arbete i plenarsessioner (oftast med ca 120 personer samtidigt i session ) till att arbeta i fyra (från början av år 2000 fem) kommittéer. Det huvudsakliga arbetet gjordes i kommittéerna, varefter man i plenum, stundom med vissa justeringar, godkände de framlagda förslagen.
Kommittéerna behandlade:
1. Den burundiska konfliktens natur, problemen med folkmord och diskriminering (exclution) samt lösningar;
2. Demokrati och gott styrelseskick;
3. Fred och säkerhet för alla;
4. Återuppbyggnad och utveckling.
Den senare tillkomna femte kommitténs uppgift skulle vara att övervaka och garantera genomförandet av avtalet.
Fredsförhandlingarna kom in i ett avgörande skede i september 1999, mycket beroende på att medlarteamet under Nyerere’s ledning applicerade en ny arbetsmetod: Man lät parterna till stor del arbeta på egen hand utan medverkan av medlarteamet. Olyckligtvis försämrades samtidigt Nyerere’s hälsa allvarligt. Han avled den 14 oktober, varefter processen avstannade för en tid. I december utsågs Nelson Mandela att efterträda Nyerere och i januari tog processen ny fart.
Efter avsevärda påtryckningar på flera av parterna, framför allt de mindre partierna representerande tutsi-intressen, och trots att ett antal frågor inte ansågs färdigdiskuterade, undertecknandes ett avtal den 28 augusti 2000. Avtalets huvudsakliga och allvarliga svaghet är att det inte undertecknats av de två väpnade rebellrörelserna FDD och FNL. Utan dessas signaturer och därmed ett eldupphör kan avtalets viktigare delar inte genomföras.
Utvecklingen i Rwanda
Det är fortfarande svårt – sex år efter folkmordet - att på ett klart och tydligt sätt dra slutsatser om vartåt Rwanda är på väg. Säkerhetsläget i Rwanda har varit stabilt. Rwandas armé har lyckats hålla huturebellerna i DRC borta från Rwandas gränser genom sin närvaro i området. Under sommaren 2000 rapporterades det dock om attacker in i Rwanda från dessa hutu-rebeller. Flera rapporter har också publicerats under detta år som visar på allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i landet. Samtidigt har reformarbetet fortsatt och den ekonomiska utvecklingen varit god. Flera nya viktiga institutioner skapades i Rwanda under 1999, nämligen The National Human Rights Commission och The National Unity and Reconciliation Commission. Dessa kommissioner, som fått mycket breda och ansvarsfulla mandat, har snabbt påbörjat sina verksamheter och med entusiasm och genuint engagemang tagit itu med sina svåra uppgifter. Under perioden har det dock framkommit att risk föreligger att även dessa kommissioner i alltför hög grad påverkas av Rwandas svåra förflutna och mer kommer att arbeta med att kartlägga skuldfrågor från denna tid än att se till hur Rwanda skall lösa sina samarbetsproblem i framtiden. Planerna på en kommunreform har avancerat och ett kommunalval planeras under 2001. Utvecklingen inom rättsväsendet har också avancerat, såsom lagen om kvinnors arvsrätt. Spännande är också den nya och kontroversiella lagen om en alternativ modell för rättegångarna för brott begångna i samband med folkmordet baserad på traditionella metoder, de s.k. Gacacas (traditionella domstolar). Hur de nya lagarna verkligen bidrar till förändringar återstår att följa. Debatten om Gacaca fortsätter och kritik kommer från olika håll, främst i rapporter från Amnesty International och Human Rights Watch, nu senast också i en intressant rapport beställd av EU. Ännu sitter c:a 120.000 personer i fängsligt förvar utan rättegång och ofta utan att någon anklagelse dokumenterats. Problematiken kring att få tillbaka barn som evakuerades 1994 från Rwanda har uppmärksammats under 2000. Justitieministern har gått ut och bett om stöd från t ex UNICEF och Avocats sans Frontièrs för att få fosterföräldrarna att återlämna barnen till Rwanda eller åtminstone låta föräldrarna få träffa sina barn. Under 2000 har endast ett fåtal fall av brutalitet från regeringssidan rapporterats, en rapportering som var vanlig i början av 1998. Till största delen beror denna minskning på Rwandas medverkan i kriget i DRC. Den uteblivna avväpningen av exFAR och Interahamwe-rebeller i DRC (dvs. de som ansvarade för folkmordet 1994) kvarstår fortfarande som det största hindret för att genomföra Lusaka-avtalet och få slut på kriget. Rwanda vägrar ge sig av från DRC innan gerillan avväpnats. De ser denna avväpning som ytterligare en chans för det internationella samfundet att visa att det kan agera. Rwandas situation i den regionala konflikten har dock ytterligare komplicerats under 2000. Motsättningarna med den tidigare vapenbrodern Uganda har fortsatt och ledde under första halvåret 2000 till att skärmytslingarna övergick i ett regelrätt slag om den kongolesiska metropolen Kisangani. Ordkriget länderna emellan har också trappats upp. Rwandas statschef Kagame mötte dessutom DRCs statschef Kabila i ett privat samtal i Nairobi i juni och det spekulerades om ett eventuellt närmande mellan dessa båda parter. De ökade militära aktiviteterna från regeringssidan i DRC under juli tycks dock åter enat Rwanda och Uganda i sin kritik av Kabila och flera försök har gjorts från båda sidor att komma till rätta med motsättningarna. Att så få övergrepp i Rwanda rapporterats kan också vara en spegling av befolkningens fruktan för att bli utsatt för repressalier från regeringen om de rapporterar om brutalitet de sett eller upplevt. Debatten mellan African Rights och Amnesty International i denna fråga under 1999 har på ett mycket påtagligt sätt tagits över av Human Rights Watch som under 2000 i upprepade översikter rapporterat om övergrepp från armén på civilbefolkningen. Andra viktiga frågor som diskuterats inom landet, bland annat i den lokala pressen, har berört graden av korruption, ökad ”tutsifiering” av statsförvaltningen (inklusive rättsväsendet), maktkoncentration inom tutsigruppen samt det s k byprogrammet (imidugudu). Det sistnämnda programmet har presenterats som en del av landets försoningspolitik och går ut på att sammanföra internflyktingar till byar i områden som anses säkra. Regeringens strävan att finna bostäder och mark till alla återvändande flyktingar har löst några problem men också skapat nya. Studier har visat på de framsteg som uppnåtts men också på de risker som finns förknippade med denna politik. Ett problem är den fortsatta och ökande utvandring av rwandier till Tanzania. Ett annat gäller valet av läge för de nya byarna som, liksom i många tidigare projekt i olika länder, snarare gjorts efter militärstrategiska principer än efter möjlighet att uppnå en god jordbruksproduktion. Inrikespolitiskt har situationen tillspetsats under perioden. Flera prominenta politiker - parlamentets talman, premiärministern och även presidenten - har antingen avskedats eller frivilligt avgått. RPF och Kagame har nu definitivt tagit över makten och några demokratiska val till parlamentet är ej planerade. Det spekuleras åter om ökad tutsifiering och maktkoncentration. För detaljer kring denna utveckling hänvisas till en av NAI nyligen publicerad skrift författad av professor Filip Reyntjens från Universitetet i Antwerpen. F.d. premiärministerns kritik av den nuvarande regimen, levererad efter det han emigrerat till USA, som auktoritär och maktfullkomlig, är också värd att nämnas. Rwanda-tribunalen eller The International Criminal Tribunal for Rwanda (ICTR) fortsätter sitt arbete, långsamt men målmedvetet. Flera centrala personer ansvariga för folkmordet har arresterats runt om i världen och förts till Arusha för att rannsakas. Rwanda har, efter en tid av motsättningar, återupptagit kontakterna med ICTR och samarbetet fortgår utan större komplikationer. En fråga som fått viss uppmärksamhet i internationella medier är ryktet om att ICTR förvarar ett dokument som skulle styrka RPFs ansvar för nedskjutningen av Rwandas president Habyarimanas plan den 6 april 1994 - en handling som inledde folkmordet – och även planerar att ställa RPF representanter till svars i Arusha. Ett annat genombrott för ICTR var den dom som föll tidigt 2000 då en av de anklagade blev fälld för att ha utnyttjat en mycket ung kvinna sexuellt – ett genombrott därför att man tidigare inte uppmärksammat sexuella brott mot barn i samband med konflikter. Panelen av prominenta personer under ledning av Botswanas förre president Quett Masire (med uppgift att syna alla inblandades olika roller i folkmordet i Rwanda och lämna förslag till hur Rwanda, OAU och det internationella samfundet skall kunna bidra till att lösa Rwandas problem), avslutade sitt arbete under 2000 och presenterade sin rapport vid OAU-mötet i Togo den 7 juli. Rapporten, som är mycket rak i sin framställning om de olika parternas medverkan i samband med folkmordet, har väckt en hel del uppmärksamhet i synnerhet i Frankrike, Belgien, USA och Rwanda.
Post Scriptum
Denna artikel skrevs före mordet på President Laurent Desire Kabila och tillsättandet av hans son Joseph Kabila som efterträdare. Även om man på kort sikt inte kan förutse några dramatiska förändringar har dock förutsättningarna något förbättrats för att fredsprocessen skall kunna återupptas.
Referenser och förslag för vidare läsning
Nordiska Afrikainstitutets Webbsida (www.nai.uu.se) och dess länkar utvecklas kontinuerligt till att utgöra en värdefull guide till relevanta informationskällor för sina besökare. För relevanta Rwanda, Burundi och DRC sajter, se ”Introduction about Africa on the Internet” på NAI´s webbsida och under rubriken ”country specific information sources”. Det är också möjligt att söka referenser i NAI´s bibliotek från samma webbsida. Nedan följer ett urval av de senaste mest relevanta dokumenten.
Burundi
Amnesty International, "Burundi: International assistance is needed to protect and promote human rights", AI Index: AFR 16/19/00, December 2000.
Bocoum, Mrs. Marie-Therese A. Keita (Special Rapporteur for Human Rights in Burundi), Report on the Human Rights Situation in Burundi, E/CN.4/2000/34, UN ECOSOC, 25 February 2000. Commission for the Protection of Journalists, Annual Report 1999 (2 pp on Burundi), Canada, March 22, 2000. European Platform for Conflicts Prevention and Transformation in cooperation with The African Centre for the Constructive Resolution of Disputes (ACCORD), Searching for Peace in Africa - An overview of conflict prevention and management activities, October 1999 (now continuously updated online: http://www.oneworld.org/euconflict/sfp/content.htm Global IDP, Internal Displacement in Burundi, Compilation of the information available in the Global IDP Database of the Norwegion Refuggee Council, 30 June 2000. Available at: http://www.db.idpproject.org/Sites/idpSurvey.nsf/wCountries/Burundi Human Rights Watch, Burundi: Neglecting Justice in Making Peace, Human Rights Watch, March 23, 2000: http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf/480fa8736b88bbc3c12564f6004c8ad5/a8c0d37 c6446aba2c12568ab003d5916?OpenDocument Human Rights Watch, Seeking Protection: Addressing Sexual and Domestic Violence in Tanzania’s Refugee Camps, HRW, September 2000: http://www.hrw.org/reports/2000/tanzania/ Human Rights Watch, World Report 2001: http://www.hrw.org/wr2k1/africa/burundi.html International Crisis Group, Burundi: ni guerre ni paix, No. 25, 1 December 2000. IRIN, Special report on the Burundi peace process, September 1, 2000. ITEKA, Ligue Burundaise des Droits de l’homme, “Burundi – Les pourparlers de paix et la violence armee dans la meme course de vitesse. Rapport trimestriel sur la situation des droits de l’homme”, Avril-Juin 2000. Jackson, Tony, Equal Access to Education. A Peace Imperative for Burundi, International Alert (commissioned by The Nordic Africa Institute), June, 2000: http://www.international-alert.org Norwegian Refugee Council, Global IDP Database, "Vulnerable children in Burundi: more than 190,000 orphans and unaccompanied children as of May 2000": www.idppproject.org Pratt, Timothy, “When Aidworkers are targets”, Christian Science Monitor, October 11, 2000. UN Commission on Human Rights, "Situation of Human Rights in Burundi", Commission on Human Rights Resolution 2000/20, E/CN.4/RES/2000/20, 18 April 2000.
Rwanda
African Rights, Confessing to Genocide: Responses to Rwanda’s Genocide Law, African Rights, June 2000.
Amnesty International, Democratic Republic of Congo: Massive violations kill human decency, AFR 62/011/2000, AI, 31/05/2000: http://www.web.amnesty.org/ai.nsf/Index/AFR620112000?OpenDocument&of=C OUNTRIES\RWANDA EIU, Country Report Rwanda, EIU, August 2000. EIU, EIU Country Profile Rwanda, 2000-2001, EIU, 2000. European Platform for Conflicts Prevention and Transformation in cooperation with The African Centre for the Constructive Resolution of Disputes (ACCORD), Searching for Peace in Africa - An overview of conflict prevention and management activities, October 1999 (now continuously updated online: http://www.oneworld.org/euconflict/sfp/content.htm Human Rights Watch, Seeking Protection: Addressing Sexual and Domestic Violence in Tanzania’s Refugee Camps, HRW, September, 2000. Human Rights Watch, World Report 2001: Rwanda: http://www.hrw.org/wr2k1/africa/rwanda.html International Crisis Group, Uganda and Rwanda: Friends or Enemies, ICG Africa Report no. 14, May 4, 2000. IPEP, Rwanda: The Preventable Genocide, Report from the International Panel of Eminent Personalities (IPEP) to Investigate the 1994 Genocide in Rwanda and the Surrounding Events, OAU, July 2000: http://www.oau-oua.org/Document/ipep/ipep.htm IRIN, Rwanda: Focus on the national unity and reconciliation commission, Special Report, April 27, 2000. IRIN, Rwanda: Growing dispute with Italy over adopted children, November 14, 2000. Kerrigan, Fergus, "The Proposed New Gacaca Tribunals in Rwanda", Background paper, Danish Center for Human Rights, January 2000. Moussali, Michel, The situation of human rights in Rwanda, A/55/269, 4 August 2000: http://www.unhchr.ch/Huridocda/Huridoca.nsf/TestFrame/41fbcc3e84a86271802 5681100387163?Opendocument Reyntjens, Filip, Small States in an Unstable Region - Rwanda and Burundi 1999-2000, Nordiska Afrikainstitutet, Current African Issues, No 23, 2000. Smis, Stefaan and Van Hoyweghen, Saskia, “The Re-establishment of the Traditional Gacaca Jurisdiction in Rwanda: A Step Forward to Reconciliation?”, paper presented at the African Studies Association of the UK, Trinity College, Cambridge, 11-13 September 2000.), Brussels Centre of African Studies, 2000
DRC
Amnesty International, Democratic Republic of Congo: Killing human decency, Amnesty International, AFR 62/07/00, 31 May 2000: http://www.web.amnesty.org/ai.nsf/index/AFR620072000 EIU, report on the DRC's prospects for 2000, January 2000. European Platform for Conflicts Prevention and Transformation in cooperation with The African Centre for the Constructive Resolution of Disputes (ACCORD), Searching for Peace in Africa - An overview of conflict prevention and management activities, October 1999 (now continuously updated online: http://www.oneworld.org/euconflict/sfp/content.htm Garreton, Roberto, Report on the situation of human rights in the DRC, prepared by the Special Rapporteur, 20 September 2000 (A/55/403). Human Rights Watch, “Eastern Congo: Activists Severely Beaten Conditions Deteriorate Following Robinson's Visit”, press release October 11, 2000: http://www.hrw.org/press/2000/10/congo1011.htm International Crisis Group, Scramble for the Congo - Anatomy of an Uggly War, ICG, Nairobi/Brussels, December 20, 2000: http://www.intl-crisis-group.org/projects/showreport.cfm?reportid=130 MONUC, "United Nations Organization Mission in the Democratic Republic of Congo (MONUC) Fact Sheet", UN Organization Mission in the Democratic Republic of Congo, 29 Aug 2000: http://wwww.reliefweb.int/w/rwb.nsf/6686f45896f15dbc852567ae00530132/a799c 4b633f6340ec125694c003266c9?OpenDocument Refugees International, "Congo: Catalyzing Efforts with a Regional Strategy and Grassroots Approaches", 15 December, 2000: http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf/6686f45896f15dbc852567ae00530132/2c61461 7b8666e2d852569b60070cd33?OpenDocument UN General Assembly, “Regional Security Cooperation, Traffic in Small Arms, Conflict Diamonds among Issues addressed, as General Assembly continues General Debate: Hears from Eight Foreign Ministers” (DRC is one), Press Release GA/9770, 16 September 2000: http://wwww.reliefweb.int/w/rwb.nsf/6686f45896f15dbc852567ae00530132/f7dee 245810295908525695e005280d5?OpenDocument Weiss, Herbert, War and Peace in the Democratic Republic of the Congo, Nordiska Afrikainstitutet, Current African Issues, No. 22, 2000. Wilkinson, Bruce, "Dirty Diamonds", in Christian Science Monitor, July 28, 2000: http://www.reliefweb.int/w/rwb.nsf/6686f45896f15dbc852567ae00530132/68f5ac0 1bdfb5063c125692a004901ea?OpenDocument
Other
Doom, Ruddy & Gorus, Jan (eds), Politics of Identity and Economics of Conflict in the Great Lakes Region, VUB University Press, Brussels, 2000.
