SUBVERSION - Något om modern teknik for makterövring (II)

Hermed følger 2. del af Bitr. Kronofogde, jur kand Bertil Häggmans artikel. 1. del findes i tidsskriftets nr. 1/77.
 
III. Subversion i Sverige
 
KFML(r):s aktivitet i forsvar och industrier
Det revolutionara, maoistiska KFML(r) bedriver en omfattande subversiv verksamhet inom svenskt forsvar och i svenska industrier. I denna fram- ställning kommer den teknik att översiktligt skildras, som kommer till an- vändning i organisationens arbete. Medlemmarna i KFML(r) uppmanas att göra värnplikt och lära sig vapnens bruk. »Medlemmar och sympatisörer till den kommunistiska rörelsen skall göra sin värnplikt för att inom den borgerliga armén sprida kommunismens idéer, propagera den proletära revolutionens militärprogram och organisera revolutionara soldater samt lära vapnens bruk och borgerlig militär organisation.19 Syftet är att infii- trera det svenska forsvaret. Målet är »att uppluckra den borgerliga armén och genomsyra den med revolutionära idéer».20 Den »borgerliga militär- apparaten» måste försvagas ocr demoraliseras och skulle »imperialisterna» bör ja ett angreppskrig åligger det kommunister att arbeta för det egna landets nederlag och förbereda och omvandla kriget till ett revolutionärt krig.
Det finns ett särskilt militärutskott inom KFML(r) med uppgift att organisera propagandan vid den svenska militärförbanden och sprida »Soldat- tidningen» vid regementena. Utskottet har utgivit en särskild instruktions- skrift för värnpliktiga, »Instruktion för kommunistiska soldater» (Proletarkultur, Göteborg, 1972), där arbetsformer för klubbar och celler närmare beskrivs. I samband med strejk- och maskningsaktioner vid regementen har KFML(r):s lokala celler varit mycket aktiva.
Vid varje distrikts- och lokalorganisation finns en person, som har till uppgift att leda arbetet bland de värnpliktiga. Så fort det finns tre medlemmar vid ett forband skall en cell bildas för att »skapa grundval för de väpnade styrkornas uppbyggande». De skall arbeta för »agitationsfrihet, mötesfrihet och organisationsfrihed, och dessa friheter skall utnyttjas i revolutionärt syfte. Målet är särskilda soldatråd och till sist skall soldatema »tillsammans med arbetarklassen skapa en röd väpnad styrka».21
»Det direkta arbetet inom militärapparaten, vars viktigaste sida är arbetet bland de värnpliktiga soldatema - vikten av att i konspirativt syfte skaffa stödjepunkter i den reaktionära officerskåren bör dock beaktas».22
KFML(r):s organisatoriska rygrad är de s.k. »driftcellerna». Till dessa skall höra kommunistiska arbetare »inom industriella foretag dvs. fabriker, verkstäder, gruvor, hamnar och större byggarbetsplatser». Syftet är att äcka så stora delar som möjligt av främst den svenska storindustrin. I cen- tralkommitténs rapport till organisationens tredje kongress 1-5 jaunari 1972 uppges att driftceller finns på följande svenska storföretag: NJA, LM Eriksson, Volvo, de fyra varven i Göteborg och Bolidenfabriken i Helsingborg. Det finns celler i Västerås och Borås, i Lysekil och tre celler med byggnadsarbetare i Göteborg. Med tanke på att KFML(r) torde vara representerat på 70-talet platser i landet finns det anledning anta att antalet driftceller är betydligt större i dag. I
skriften »25 teser - Instruktion för kommunistiska driftceller» (KFML(r):s centralkommittés driftcellsutskott, HS-offset, Göteborg 1973) finns ingående instruktioner för hur driftcellen skall bildas och hur arbetet skall bedrivas. Det understryks där att: »Driftcellen är partiets organisation för att förbereda och leda det väpnade upproret bland storindustrins arbe- tare».23
Viktigt är att sköta arbetet, sägs det vidare. Medlemmarna i driftcellen uppmanas att komma till arbetet varje dag och aldrig komma för sent. Man skall vidare lära sig sitt yrke och uppträda som en god arbetskamrat. God kännedom om lokaliteterne framhävs som betydelsefullt och driftcellen bör skaffa en karta över arbetsplatsen och ta reda på var arbetarna samlas vid olika tider på arbetsdagen.
Den muntliga »agitationen» är driftcellens främsta vapen och den måste därför organiseras. Cellen bör koncentrera sig på en viss given fråga vid ett visst givet tillfälle. »Det bästa är om driftcellen kan samlas varje dag i god tid före arbetets början. Da kan man kort diskutera nyheter från mass- media och gå igennom vilka uppgifter cellen och de enskilda medlemmama har att utföra under dagen».24 »Massagitation innebär att rota en viss given idé hos majoriteten av arbetarna».25 Den politiska linjen måste då föras ut på ett lättfatligt sätt.
Skriften ger också råd till den blivande agitatorn: »Grunden för en fram- gångsrik agitation är ... att vara väll insatt i och förstå forbundets politiska linje i olika frågor».26 Det krävs emellertid också kännedom om SAP:s och VPK:s politik och kunskaper om de politiska dagshändelserna både genom att läsa den egna pressen och den »borgerliga pressen».
Så snart som möjligt efter det att cellen börjat arbeta bör en politisk kartläggning av den egna industrin ske. Denna analys bör bl.a. visa arbetarnas politiska rörlighet, graden av facklig militans och den politiske lättrörligheten. Analysen skall ligga till grund för cellens arbete och cellen skall enligt instruktionen i varje situation ha kontroll över det politiska läget på fabriken.
I cellen skall finnas en driftcelledare, som bör vara politiskt medveten, hängiven organisationens politik, orädd och ha lätt för att fatta egna beslut. Mellan cellens möten har ledaren följande uppgifter: »1. Celledaren måste ha perspektiv på cellens utveckling för att förstå vilka långsiktiga och kortsiktiga uppgifter som är forestående. 2. Han måste på cellmötena med politiska argument väl motivera alla cellens uppgifter. 3. Han måste vara väl insatt i det politiska läget på varje avdelning. 4. Fortlöpande kontakter med styrelsen på orten måste upprätthållas. 5. Var eller varannan kväll bör han sätta sig ner och överblicka cellens arbete, lägga upp planer, skriva dagordning till driftcellmöten, ringa runt direktiv till medlemmarna osv».27 En studieledare, som ansvarar för att de politiska studierna bedrivs på ett sådant sätt att medlemmarna förmår omsätta forbundets politiska linje och direktiv i handling, måste finnas i varje cell liksom en propagandaansvarig. Denne har till uppgift att kontinuerligt förse cellen med alla former av skriftlig propaganda alltifrån Proletären till flygblad, lotterier och böcker. Han skall också föra statistik över propagandautvecklingen, sprida KFML(r):s tidningar och skrifter och föra driftcellens kassabok.
En Proletärenkorrespondent i varje cell har till uppgift att sända rapporter till tidningen från varje möte och driftcellen skall om möjligt ha tillgång till en väl skolad propagandist, som skall leda elementår- och grundcirklar.
Cellen skall arbeta efter en långsiktig plan och en veckoplan, där varje dag är bokad med särskilda uppgifter. Avlöningsdagen bör användas till att sälja litteratur ur den bokläda, som varje cell måste införskaffa.
Varje driftcell rekommenderas att göra upp en plan för hur man skall agera om risken för avsked av någon cellmedlem uppstår. Medlemmarna vamas också för att uppträda ensamma med ingenjörer och verkmästare.
Vid fackföreningsmötena skall driftcellen agera som en politisk fraktion. Cellens medlemmar har en plikt att agera vid alla möten, vare sig de är organiserade i fackföreningen eller inte. Kontinuerliga och utførliga rapporter om det politiska läget på fabriken och driftcellens arbete och planer är obligatoriska.
Går det inte att bilda driftceller i ett område skall medlemmarna bilda andra grupper som arbetsplasceller. Det gäller framför allt poststationer, sjukhus, socialbyråer, omskolningscentraler och liknande arbetsplatser. En av driftcellens viktigaste uppgifter är att på arbetsplatsen kartlägga driftvärnet, dess beväpning, utbildning, sammansättning etc. Att KFML(r) inte drar sig för att använda våld i samband med konflikter framgår av att man bl.a. i samband med strejken vid Arendalsvarvet hösten 1972 beslagtog batonger av elkabel från medlemmar av organisationen. Vid flera tillfällen har det förekommit att våld använts mot politiska meningsmotståndare.
 
Andra organisationers omstörtande verksamhet; forsvar och industrier
Det är inte bara KFML(r), som agerar inom forsvaret. Främst konkurrenten är Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bland övriga märks Anarkistiska Federationen, Forbundet kommunist (FK), Revolutionära marxisters forbund (RMF). SKP har för at ge information till inryckta och andra värn- pliktiga om det svenska forsvaret givit ut en skrift med titeln »Krigsmakten under kapitalismen - en soldatbroschyr». I inledningen sägs att syftet med skriften är att visa hur krigsmakten används mot arbetarna och för att trygga »kapitalisternas profiter». Det är också ett försök att beskriva hur arbetet inom krigsmakten försiggår. I soldatbroschyren beskrivs SKPrs grundlinje i soldatarbetet på följande sätt: »1. Den borgerliga militärapparaten är klassbunden. Den står i tjänst hos monopolkapitalet och dess statsapparat har sin udd riktad mot arbetarklassen och folket. När folkets kamp är så utbredd att monopolkapitalet inte längre kan hålla kontrollen genom sin massiva propaganda i skolor och masmedia, genom riksdag, domstolar och polis, då sätter de in militärapparaten för att krossa alla försök att om- störta samhället. - 2. Eftersom krigsmakten inte är till för att försvara det svenska folket, blir soldaternas levnadsförhållanden urusla. De höga offi- cerarna vågar inte ge oss demokratiska rättigheter som yttrande- och tryck- frihet, eftersom vi då skulle kunna ifrågasätta den nuvarande krigsmakten. De vågar inte låta oss organisera oss i fackföreningar för att förbättra våra villkor. För att kunna kommendera oss som de vill, försöker de knäcka
oss. Därför får vi ingen reglerad arbetstid och så gott som inga ekonomiska bidrag, utan i stället blir vi trakasserade.
Soldaterna kommer självmant att kämpa för bättre förhållanden. Som kommunister är det vårt plikt att på alla sätt stödja kampen och se till att den leder till seger. Genom att i praktisk handling visa att vi är ett med soldaterna kommer vi att få dessas förtroende. Soldaterna kommer då att lyssna på våra analyser av vem som är vän och vem som är fiende och vem som krigsmakten tjänar, och de kommer att få det bekräftat i själva kampen. De kommer också att förstå att samma fiendet finns utanför grindama och det enda sättet att få varaktiga förbättringar är att vi skapar ett socialistiskt Sverige. Härigenom erhålls den enda säkra garantin för att krigsmakten inte kommer att användas mot folket. Det innebär inte att forsvaret mot utländska inkräktare försvagas, utan tvärtom. Endast genom insikten om hur den borgerliga armén fungerar kan vi skapa ett verkligt rationellt forsvar«.28
I »Ordförklaringar och förkortningar» i slutet av skriften framgår att man från SKP:s sida helt awisar pacifismen. Där definieras pacifismen på följande sätt: »Ursprungligen en politisk uppfattning som fordomer krig och våldshandlingar men som inte forstår krigens verkliga orsaker. Därför förespråkar pacifismen felaktiga sätt att bekämpa krig och krigsförberedelser. t. ex. genom vägran att bära vapen över huvud. Det finns olika grupper av pacifister och en del vil ej kalla sig pacifister».29 I den av SKP ut- givna skriften »Hjälpreda» framgår avsikten att störta det demokratiska samhället och ersätta det systemet med proletäriatets diktatur mera klart. Den skriften ger också detaljerade anvisningar om hur arbetet på forbanden ska organiseras och bedrivas och kan betraktas som en parallell till KFML(r):s »Instruktion för kommunistiska soldater».
Om arbetets inriktning sägs i »Hjälpreda»: »Lumparlivet ställer hårda krav. En förudtsättning för ett framgångsrikt arbete är god planering. Arbetet kan indelas i perioder. 1
  1. Efter »inryckningsperioden» kommer en Förberedande Kampperiod som omfattar Undersökningar, Studier och Mindre aktioner (månad 3-4).
  2. Därefter följer en period av Intensifierad Kamp för olika dagskrav (månad 5-9). 3
  3. Slutligen en period då Kampen avslutas. Propagandan intensifieras och summeringar göres.

För varje period bör konkreta mål uppställas. Sedan kampanjen för ett mål avslutats dras erfarenheterna. Ställ frågor: »Har vi uppnått målet? Vilka misstag har vi gjort?» Lägg detta till grund för det fortsatta arbetet».30 SKP:s partiordförande Gunnar Bylin tillfrågades i en intervju i Ex- pressen den 7 maj 1972 om han delade »Hjälpredan»:s instruktioner. På frågan »Det behövs alltså enligt er en väpnad resning och den ska resultera i den diktatur som ni vill upprätta?» Svarade Bylin: »Ja, erfarenheterna överallt visar att när den socialistiska arbetarrörelsen blir stark, slår de makthavande på olika sätt ner den eller berövar den inflytande, i synner- het när den får majoritet i val. Därför behövs den väpnade revolten - det kom ju också Marx fram till». Bylin svarade på frågan »Ni är alltså med- vetna om att ni rekommendera sådant som är lagbrott?» följande »Ja, det är vi medvetna om. Men vi tycker det rör sig som självklara rättigheter».
En annan skrift, som har kommit till omfattande användning i det revolutionära arbetet inom det svenska forsvaret är skriften »Soldatens lilla röda» utgiven i Norge på Pax förlag 1970. Skriftens inflytande blev märkbar i Sverige 1971 och mycket tyder på att den har använts vid uppläggning av olika aktioner.
Som tidigare påpekats bedrivs »Soldatarbete» av medlemmar i celler som särskilts skolats för sitt arbete. Deras lärare har varit en målmedveten inre krets, en fanatisk »hård kärna». De arbetar i allmänhet för att förbereda det politiska arbetet bland de nyinryckta vämpliktiga varje sommar. Före inryckningen skapas kontakter på hemorten för att man i god tid ska ha kämor till illegala celler som kan leda årets agitation på forbänden.

Olika typer av undergrävande verksamhet
Det finns en lång rad exempel på undergrävande verksomhet på forbanden. I detta avsnitt kommer endast ett urval att tas upp. En vanlig metod är att använda förbandsnämnden som redskap för den politiska aktiviteten. Någon eller några medlemmar av den revolutionära cellen försöker bli medlemmar i nämnden. När man väl blivit invalda ställer man oantagbara krav. Man försöker sedan visa för sina kamrater att nämnden bara är en skendemokratisk inrättning, som går i förbandschefens ledband. I vissa fall har man tryckt upp särskilda flygblad med angrepp mot de ledande officerarna på forbandet. Upprop med namnlistor har också förekommit, där man krävt att ledamöterna från kompaniet ska avgå. Sedan arbetet i förbandsnämnden bringats till att upphöra har man samlats till »stormöte«, dä de värn- pliktiga har uppmanats gå med i de revolutionära cellerna.
Det finns flera exempel på försök att blockera marketenterier. Som skäl härför anges att den vinst som tas ut vid försäljningen är oskälig och går till idrottsföreningar, skytteföreningar och tidskrifter. Därmed, har man påstått, har inte vinsterna kommit soldaterna till godo.
Ett sätt att få kontakt med de värnpliktiga är att låta namnlistor med krav på populära åtgärder cikulera t.ex. dagsersättning och mer ledighet. På det sättet får man kontakt med presumtiva medlemmar i cellerna och gör sig själva populära.
Försök görs att bedriva studiecirklar i t.ex. marxism-leninism med an- vändande av statsmedel. Man försöker då utnyttja regementets personal- vårdsorganisation. Cellerna bedriver också politisk agitation på logemen- tena, och har soldatmöten. Det är doch vanligast att dessa hålles utanför kasernen i någon förhyrd lokal eller i regementets soldathem. Ledaren för cellen har ofta ett postfack, för att tidningar, flygblad och böcker inte ska komma direkt till regementet.
Strejkaktioner av olika typer kommer ofta till användning eftersom de är aktioner som med säkerhet uppmärksammas av massmedia.
 
Sabotage och skadegörelse
Antal fall har sedan 1968, då en central registrering påbörjades, ökat år för år. Antal fall 1968 var 6, 1969 sjönk de till 5, 1970 steg antalet fall till 25 och 1971 anmäldes 47 fall. Antalet fall har sedan under 1970-talet ökat.
Det måste emellertid understrykas att under tiden fram till 1972 har bara en enda person, som haft politiska motiv, kunnat bindas vid sabotage inom försvaret.
I december 1975 hade tidningen Svenska Dagbladet en artikelserie om den yttersta vänstern, där bl.a. sabotageverksamheten togs upp.31 Tidningen hävdade att anmälningarna om skadegörelse drastisk hade minskat och att det i början av 1970-talet skedde en viss överrapportering. En genomgång visar dock att nedgången inte har varit kraftig. Orsaken till nedgången kan vara de ökade säkerhetsåtgärderna. Då det gäller vapenstölder säger Svenska Dagbladet att dessa har minskat. Det har t.ex. under 1975 inte förekommit någon stöld från ett mobiliseringsförråd. Det skulle också försvinna »färre vapen» under tjänstgöringen. Enligt författaren till artikeln skulle ingenting tyda på att några privata vapenarsenaler läggs upp av de vänsterextrema organisationerna. Motsatt åsikt framfördes 1973 av tidskriften Allers.32 En medarbetare i tidskriften hade då sammanträffat med en professionell vapensmugglare, som påstått sig vara »störst i branschen». Vapensmugglaren kom från Västtyskland till Sverige för 10 år sedan och började då som diskare på en restaurang i Göteborg. Några år senare gifte han sig med en svensk kvinna. De fiesta vapen som importeras kommer från Västtyskland. Tidigare har det framför allt rört sig om hand- vapen men numera har också tyngre vapen börjat bli aktuella. Under 1973 uppger vapenhandlaren att extremistgrupper från både höger- och vänster- kanten köpt »stora mängder» vapen. Bl.a. skulle han ha fått en beställning från en vänstergrupp på en pansarvagn.
Andra exempel på »kampmetoder» är maskningsaktioner. Det kan t.ex. vid en gruppfälttävlan förekomma att någon revolutionär cell utlovar pris till den som kommer sist. Befäl har också hotats att maska i samband med inspektioner, om man från revolutionär sida inte fick sina krav tillgodosedda. Ett medel, som betraktas som mycket effektivt är kollektiv sjuk- mönstring, vilket är svårt för befälet att bemästra. Oftast, menar man, räcker det med att en liten grupp sjukanmäler sig för att en hel övning ska komma i fara. Det forekommer också stöld av handlingar, som sedan används för att angripa krigsmakten. Tidningsförsäljning och utdelning av flygblad är en relativt vanligt kampmetod och forekommer oftast på sön-agskvällama när de värnpliktiga återkommer från permissioner. Det har emellertid också förekommit att utdelning har skett genom ventilations- springorna i logementsskåpen under tjänstetid.
 
En massiv propaganda: tidningar och tidskrifter
Man kan i stort sett dela upp de tidningar och tidskrifter, som sprids på forbanden i tre huvudsgrupper. Dels är det de regelbundet utkommande parti anknutna tidskrifterna, som KFLM(r):s Proletären och SKP:s Gni- stan. Sedan finns det den andra och kanske största gruppen nämligen de tidningar och tidskrifter, som är direkt inriktade på de värnpliktiga. Många av dessa är nära anknutna till KFLM(r). Här kan nämnas en SKP och Clarté närstående Soldatfront och den trotskiistiskt inriktade Fotfolket. Den tredje gruppen är tillfälliga blad, som utges med anknytning till enskilda forband och har enkla typografiska former. Här kan nämnas Röd soldat vid 120 - K4 och Soldattidningen vid Ka2. Flera tidningar har emellertid en förhållandevis anständig ton, som t.ex. Bössa, Mössa och Mas vid 113 och Krut vid P7. Dessa tidskrifter spridt i 10 000-tals exemplar och det är bara i undantagsfall som de värnpliktiga får veta vem som är ansvarig eller som sitter med i redaktionen. Tidningarna är ofta rikt illustrerade med teckningar av revolutionära arbetare och soldater som bildar front mot befälet, som ofta har grisutseende eller sadistisk uppsyn. Det finns i texten en romantiskt färgad syn på vad soldatråden åstadkom under ryska revolutionen. Propagandistisk återkommer man ständigt till händelserna i Ådalen 1931, där svenska soldater sattes in mot demonstranter. Man hävder ofta att det finns risk att svenska soldater på nytt ska kunna sättas in mot strejkande arbetare.
Majoriteten av tidskriftema, som direkt vander sig till de värnpliktiga på lokala forband har ofta någan anknytning till KFML(r). Men även andra revolutionära grupper finns med i bilden. Gemensamt har samtliga tidskrifter uppmaningar till kompromisslös och oförsonlig kamp mot forsvaret, som med olika medel aktivt ska bekämpas. Man ser verksamheten som ett led i klasskampen mot borgerligheten. Huvudmålet är alltså det demokratiska samhället och forsvaret är bara ett delmål i sammenhanget.
 
De vilda strejkerna
Sedan 1965 har det skett en omfattande ökning av de vilda strejkerna. Enligt en sammanställning av Statens förlikningsmannadelegation var antalet vilda strejker 1965 fyra (4) och antalet förlorade arbetsdagar 180. Påföljande år forekom 8 vilda strejker med 660 förlorade arbetsdagar, 1967 en vildstrejk med 35 förlorade arbetsdagar, 1968 5 vilda strejker med 465 förlorade arbetsdagar, 1969 25 vilda strejker med 63 900 förlorade arbetsdagar, 1970 128 vilda strejker med 155 600 förlorade arbetsdagar, 1971 55 vilda strejker med 26 500 förlorade arbetsdagar, 1972 35 vilda strejker med 8300 förlorade arbetsdagar, 1973 47 vilda strejker med 11 520 förlorade arbetsdagar och 1974 222 vilda strejker med 22 714 förlorade arbetsdagar. Enligt de beräkningar, som gjorts under förstå halvåret 1975 forekom då 124 vilda strejker då 317 000 arbetsdagar gick förlorade. Antalet förlorade arbetsdagar under förstå halvåret 1975 är alltså större än samtliga förlorade arbetsdagar under perioden 1965-1974.
Det är givetvis inte så, att samtliga vilda strejker i Sverige beror på aktivitet från de extrema gruppema på arbetsplatserna. I många fall har helt enkelt de lokala fackklubbarna protesterat mod huvuduppgörelsen genom at gå i vild strejk.
 
Attentat och sabotage
Som framgår av redogörelsen ovan för de vänsterextrema organisationernas arbete inom svensk industri utgör direkta våldsaktioner inte någon bety- delsefull del. Huvudvikten läggs vid propaganda och utsående av misstro mot fackföreningsrörelsen. Det finns inte några direkte bevis, med några få undantag, för att de sabotage och attentat, som under 1970-talet före- kommit inom svensk industri skulle vara begångna med politiskt syfte. Misstanken att de ingår som ett led i en omstörtningskampanj kvarstår dock.
 
IV. Den internationella terrorismen: en ny konflikttyp?
Det har tidigare sagts att subversion är en konfliktform, som i allt större ut- sträckning kommer att spela en betydelsefull roll i framtiden. Det konventionella krigets roll som konfliktform kommer givetvis inte att upphöra, men den rådande maktbalansen ger ökat utrymme åt andra former av konflikter på låg nivå t.ex. våld för politiska syften.
Den internationella terrorismen har fått en allt större omfattning. Det finns ett stort antal definitioner av begreppet terrorism. Två amerikanska forskare33 har givit terrorism en bred definition och låtit den även omfatta subversion: »mord, dråp, sabotage och subversion, förstörande av register, ryktesspridning». Det bör ligga närmare till hands att se den internationella terrorismen som en del av subversionen i det moderna samhället. En ung amerikansk forskare och terroristexpert34 har givit en definition på terrorism, som utan att uppfylla alla juridiska sidor av problemet täcker termen tämligen väl: »Terrorism är hot om våld, individuella våldshandlingar eller en våldskampanj med främsta syfte att skapa rädsla - att terrorisera ... Terrorism är våld avsett för åskådarna. Rädsla är den avsedda effekten, inte biprodukten, av terrorism».
Att definiera internationell terrorism ställer sig ännu svårare. Bortsett från kapningar och kidnapping av diplomater finns det få definitioner av begreppet, som alla kan enas kring. Brian Jenkins beskriver internationell terrorism, som en form för krigsföring: »Det är krigsföring utan territorium, som förs utan arméer, som vi känner dem. Det är krigsföring, som inte är begränsad till ett territorium; sporadiska »slag» kan äga rum över hela världen. Det är en krigsföring utan neutrala och med få eller inga oskyldiga civila åskådare.»35
Terrorismens strategi och taktik skiftar allteftersom utövarna skiftar. En- skilda terrorhandlingar kan ha till syfte att framtvinga vissa eftergifter ofta med tillskapande av en dramatisk situation med tagande av gisslan.
Publicitet är ett viktigt syfte med terrorism. Terroristen hoppas med hjälp av terroraktioner skapa uppmärksamhet kring den egna saken. Genom våldsanvändning skapar terroristen ett överdrivit intryck hos allmänheten och myndigheterna av den egna styrkan. I planeringen ingår en noggrann forberedelse för ett maximalt utnyttjande av massmedia: press, radio och television, för att ge största möjliga spridning åt nyheten och det egna budskapet. Två exempel på publicitetens betydelse är den japanska För- enade Röda Armén och den Symbiotiska Befrielsearmén (SLA) i Kalifor- nien. Bägge organisationerna har varit små. FRA decimerades kraftigt 1971-1972 genom inre stridigheter. Medlemsantalet har uppgivits till 30036 och organisationen torde inte längre vara aktiv i Japan utan ha sina baser i Mellersa Östern bl.a. i Damaskus. Genom massakern på flygplatsen i Lydda i juni 1972 nådde den lilla gruppen världsrykte. Symbiotiska Befrielsearmén hade från början ett tjugotal medlemmar. Gruppen gjorde sig skyldig till ett mord, en kidnapping, bilstölder och ett bankrån. Ett av den person, som bortrövades var miljardärdottern Patricia Hearst bidrog till att ge gruppen, som sannolikt inte längre existerar, värudsrykte.
Terrorism kan ha till syfte att skapa kaos, demoralisera och bryta ner den existerande samhällsordningen. Kan terroristerna visa att myndig- hetema inte är i stånd att skydda medborgarna tror terroristerna att det kommer att leda till att »folket» stöder dem och därför gör en revolution möjlig. Det är mot bakgrund av denna teori, som de anarkistiska terroristgrupperna, som t.ex. Båder-Meinhofgruppen, arbetar.37
Ett annat syfte med terrorism kan vara att provocera förtryck, repression och motterror för att åstadkomma att en impopulär regim bryter samman eller att en regering, som åtnjuter folkets förtroende, försvagas. Om en regering slår tillbaka med grymma och impopulära metoder kan den lägga grunden till sin egen undergång.
S.k. »institutionell terrorism, som kan användas av en stat eller ett politiskt parti för att framtvinga lydnad, är en annan typ av terrorism, som skiljer sig ifrån terrorism som subversivt medel. Denna typ av terrorism kan också användas för att inom en terroristgrupp skapa »disciplin», som tex. ritualmorden i den japanska Förenade Röda Armén.38
Syftet med terrorism kan också vara att straffa. Ofta angrips en person eller en institution för att de utgör symbolen för något som terroristerna hatar. Ofta kan »samarbete» med den förhatliga personen eller institutionen vara tillräckligt. En person kan avrättas för att han eller hon är anställd i en stats rättsväsen. Personen ifråga utgör då en kugge i den »repressiva statens förtryckapparat». I Västtyskland har Baader-Meinhofgruppen mör- dat domare och under valkampanjen i Italien i juni 1976 mördades en åklagare. Polisen är mål för terrorister över hela världen. Terroristen ratio- naliserar sina handlingar med att man utövar rättvisa. Det är samtidigt ett sätt att demonstrera vad man hävdar är »moralisk överlägsenhet».
En svensk forskare39 har nämnt följande exempel på de effekter man vill nå: »att få publicitet för sin sak, att diskreditera och demoralisera myndigheterna, att provocera myndigheterna till överdrivna motåtgärder, att demoralisera befolkningen och minska dess tilltro till myndigheterna, att ingjuta fruktan för gruppens verksamhet, att i samma syfte utvälja offer antingen slump- eller planmässigt, att befästa gruppens moral och samman- hållning».
Frågan om vilka grupper, som använder terrorism och hur de skall klassi- ficeras är betydelsefull eftersom en analys av terrorism skiljer sig från en analys av konventionell krigsföring. Om man tillämpar en indelningsgrund, som följer gruppernas målsättning, skulle man kunna tala om i stort sett sex kategorier. Det bör emellertid påpekas att gränsfallen mellan kategorierna är många.
  1. Nationalistiska eller separatistiska grupper
    Här gäller det grupper, som av etniska, religiösa eller språkskäl använder terrormetoder i sin kamp. IRA, både de officiella och provisoriska grenarna, kan räknas hit, den baskiska Euzkadi to Azkatasuna (ETA) och separatistgrupper på Korsika, i Bretagne och schweiziska Jura. Även Black Power- grupper kan räknas hit.
  2. Marxistisk-leninistiska grupper
    Hit kan räknas grupper med något slag av kommunistisk ideologi (moskva- trogna, trotskister och maoister för att nämna de viktigaste). Officiella IRA liksom Portugals MRPP och de Röda Brigaderna i Italien liksom Fjärde Internationalen (trotskistisk) i Bryssel. Märk att officiella IRA kan räknas till två kategorier.
  3. Anarkistiska grupper
    Den anarkistiska traditionen är särskilt stark i Sydeuropa men även grupper som den tyska Baader-Meinhof (officiellt Röda Arméfraktionen) och engelska Angry Brigade har räknats dit liksom spanska Movimiento Ibérico Libertario (MIL).
  4. Fascistiska grupper
    Dessa grupper finns främst i Italien (Avanguardia Nazionale, Ordine Nuovo och Rosa dei Venti), men liknande grupper finns t.ex. i Sydamerika framför allt i Argentina.
De fyra ovannämnda grupperna har alla en mer eller mindre uttalad ideologisk målsättning. Till dessa kan sägas komma två kategorier med både grupper och individer.
 
Patologiska grupper och individer
Det rör sig här om grupper och individer, som handlar av personliga motiv snarare än politiska. Mindervärdeskomplex, skuldkänslor eller hot mot den egna familjen är några av motiven. Vissa amerikanska grupper som Weathermen och Symbiotiska befrielsearmén skulle kunna räknas hit.
 
Transnationella grupper och enskilda internationella terrorister
Den japanska Förenade Röda Armén är en av de förstå och främsta före- trädama för denna kategori. Det gäller här enskilda och grupper, som av ideologiska skäl eller för pengar begå terrorhandlingar över i stort sett hela världen. Carlos Sanchez Ramirez (»Schakalen») är en enskild internationell terrorist, ideologiskt motiverad, men som tydligen också agerar för ekono- misk vinnings skull.
Frågan om de kommunistiska staternas inställning till terrorismen i väst har varit föremål för omfattande diskussioner och spekulationer. Bedömare har ansett att Krustjev 1956 ledde en ideologisk omorientering i Sovjetunionen bort från användande av våldsrevolutionen som väg till makten för kommunistiska partier.
Trots detta har emellertid Sovjetunionen vid Lenininstitutet i Moskva och särskilda träningsläger i Odessa, Simferopol, Tasjkent och andra platser hållit särskilda kurser i gerillakrigföring och sabotage.
Här skall bara nämnas två fall under senare år då kommuniststater öppet givit sitt stöd åt våldsrevolutionär aktivitet i Väst. Det portugisiska kommunistpartiet (då fortfarande illegalt) genomförde under över två års tid från oktober 1970 en väpnad kampanj med en organisation kallad Accao Revolucionaria Armada (ARA). Det skedde med fullt sovjetiskt stöd.
Den holländska polisen beslagtog i oktober 1971 en stor sändning vapen till provisoriska IRA på Schipolflygplatsen vid Amsterdam. De hade köpts från det statliga tjeckiska vapenföretaget Omnipol, som står under direkt kontroll av Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté.
Det är tveksamt om det legat i de kommunistiska staternas intresse att stödja terroristorganisationer, så länge de har små chanser till fragång i sina kampanjer. Efter Chile och Portugal kan en ändring emellertid tänkas ske. Dessutom framgår det av artiklar bl.a. i World Marxist Review att man från sovjetisk sida anser att den »kapitalistiska världen* är i en djup- nande kris. Två saker frastår under alla förhållande som önskvärda ur sovjetisk synpunkt: 1. en fortgående kampanj för att undergräva försvarsmaktema i Väst och 2. ett behov av att samtidigt bygga upp utomparlamen- tariska påtryckningsgrupper och, även om det inte sägs uttryckligen, beväp- nade arbetarmiliser.
 
Det öppna samhällets dilemma: försvarsåtgärder mot subversion och terrorism
Försvarsåtgärder mot subversion och terrorism är ett svårt problem för öppna, demokratiska samhällen, och det behöver knappast sägas, i motsats till totalitära samhällen. De västliga demokratiernas tolerans mot oliktän- kande gör dem sårbara för subversion. Samtidigt finns en viss flexibilitet, som gör det möjligt att stoppa infiltrationsförsök. Moderata element kan vid farotillstånd tänkas reagera och korrigera. Kunskap och information om existerande hot är emellertid nödvändiga för ett effektivt forsvar. I Västtyskland tex. publicerar inrikesministeriet varje år en lista över subversiva organisationer.
I en engelsk rapport40 från 1975 finns en användbar lista över frågor, ägnade att tjäna som detektorer för att avgöra om en subversiv process pågår i ett land: »Ger talare, författare, radioreportrar, film- och TV-pro- ducenter, medlemmar av politiska organisationer öppet sitt stöd åt revolu- tionär aktivism och missbrukar de sina yrkespositioner för att ge stöd åt revolutionära aktivister? Är sådana yrkesutövare företrädda i ett antal, som inte står i proportion till deras folkstöd i allmänna val? Är lärare revolutionära aktivister? Indoktrinerar de snarare än undervisar och försøker de förmå kollegor och elever att delta i subversiva aktiviteter? Finns det fall av strejker, som bara verkar meningsfulla om de inte syftar till att skada industrin, skapa arbetslöshet eller framtvinga förstatliganden?
Finns det grupper, rörelser eller partier vars program är ägnade att hjälpa främmande makters politiska mål? Får gruppema regelbundet beröm i en främmande makts press, radio och TV?
Finns det bevis för att gruppens medlemmar får pengar, vapen och utbildning från en främmande makt eller att medlemmarna reser utom- lands för att genomgå sådan utbildning? Finns det bevis för hemlig aktivitet eller tecken på sådan som tex. kända medlemmar i revolutionära organisationer under längre tid är borta från sina arbetsplatser eller om det rör sig om studenter, från universitetet, utan någon rimlig forklaring?
Finns det bevis för att revolutionära grupper organiserar sig i celler? Forekommer vapen- och ammunitionsstölder eller bankrån som kan sammankopplas med politiskt motiverade grupper? (Denna sista fråga rör mer terrorism än subversion). De ovan angivna frågorna ger inte en fullständig bild. Revolutionärer kan mycket väl träda ut ur en subversiv organisation och gå med i »re- spektabla» politiska partier och arbeta för revolutionära idéer inom dessa partier.
 
Subversiva nivåer
I en förut omnämnd specialrapport41 har författarna beskrivit subversion som en eskalerande process med fyra olika »subversiva nivåer». Det rör sig här mer om en teoretisk analys. Den politiska utvecklingen kan i verk- ligheten gestalta sig på annat sätt.
 
Nivå l
Subversion mot utvalda mål inom industri, universitet, parlament, politiska församlingar, statsliga institutioner förlag och massmedia. Syftet är att öka numerärt sett små gruppers effektivitet, genom penetration och infiltration av större organisationer, som senare kan användas, mot majoritetens vilja, för revolutionära syften. Under en period skapas ett klimat av demoralisering och missnöje. Syftet är tvåfaldigt: demoraliseringen bidrar till vad den kommunistiske sidan i Vietnamkriget kallade »démoralisation des esprits»; missnöje används för att ge näring åt protester och revolutionär aktivism. Med andra ord är syftet att få regeringen att förlora kampviljan och samtidigt få medborgarna att förlora tron på regeringen.
 
Nivå 2
Politiskt våld på låg nivå och kriminella handlingar; de moderata kraftema skräms till tystnad; våldsamma protestmarscher organiseras; polisen provoceras till överdrivna motåtgärder.
 
Nivå 3
Omfattande politiskt våld: terrorism, stadsgerillakrigsföring.
 
Nivå 4 
Allmänt sammanbrot: revolutionär anarki; fara för.inbördeskrig; .risk för statskupp, antingen av revolutionärer eller extremister på den motsatta sidan av den politiska skalan, som vill förhindra en revolutionär kupp.
 
Motåtgärder mot subversion
I ett öppet, demokratiskt samhälle är en fri debatt och information dé bästa vapnen mot subversion. Faran är just att om den revolutionära aktiviteten får en dominerande ställning inom förlagsvärlden och i massmedia, minskas möjligheterna till fri debatt och information.
Därför finns det ett givet krav från medborgarna i en demokratisk stat att få information om att nyutkomna böcker, radio- och TV-program eller tidnings- och tidskriftsartiklar, ofta kommer från personer, som arbetar för att avskaffa den parlamentariska demokratin.
Inom fackföreningarna är det bästa forsvaret att det finns en moderat majoritet, som kan förhindra revolutionära föreningskupper o. dyl. från extremister. Risken för infiltration, främst av socialdemokratiska partier och socialdemokratiska dominerade fackförningar, av vänsterextermister och konservativa partier av högerextremister, motverkas bäst genom att moderata befattningshavare i respektive partier är vaksamma mot subversion och understöder informationsverksamhet om subversion och terrorism.
Privatpersoner och privata grupper kan spela en viss roll då det gäller att informera om subversiv aktivitet men ytterst ligger alltid anvaret hos myndigheterna.
En nödvändig del av ett lands forsvar mot subversion är dess säkerhetsorgan. De subversiva krafterna i ett land arbetar för att försvaga dessa organ väl medvetna om att en försvagning leder till ett för dem bättre revolutionärt operativt klimat. Telefonavlyssning är tex. en nödvändig del, om den kontrolleras av ansvarsmedvetna institutioner, av forsvaret mot subversion. Den engelske författaren Brian Crozier understryker i sin senaste bok,42 som till stor del behandlar just denna problematik,:, svårighetemä att i ett öppet, demokratiskt samhälle dra gränsen mellan subversion oeh legitim opposition: »Det kan aldrig vara enkelt — äyçn pm det är av liysyiktig be- tydelse - att skilja mellan legitim opposition och subversion. För min del ligger skillnaden i bruk och missbruk. I ett öppet samhälle är vissa fri- och rättigheter garanterade och de skyddas av traditionen. Dessa friheter inkluderar yttrande-, press- och församlingsfrihet. Användandet av. dessa friheter är så normal att vi tar dem för givna. Missbruket av dem är inte lätt att fastställa, för missbruk behöver inte nödvändigtvis innebära lag- överträdelse - så tolerant är lagstiftningen i pluralistiska samhällen».43
Brian Crozier foreslår i samma bok inrättandet av särskilda statliga organisationer för »irreguljär krigsföring» i väst. Här skulle män och kvinnor från olika områden samarbeta för att finna motåtgärder mot terrorism. »Säkerhetsspecialister och kontraspionagefolk liksom underrättelsesexperter skulle behövas. Statliga tjänstemän med informationsteknik som specialitet skulle medverka liksom specialister i psykologisk krigsföring. Skickliga förhörsledare skulle vara nödvändiga liksom specialister på särskilda operationer. Bombexperter, språkforskare och antropologer, soldater och poliser med antiterroristkunskaper ».44
Dylika organisationer skulle specieilt vid krissituationer spela en bety- delsefull rådgivande roll. I övrigt skulle man svara för kurser och utbildning i ämnen som revolutionär krigsföringsteknik, subversion, terrorism och gerillakrig.
Croziers forslag är värda att noggrannt övervägas av regeringarna i väst. Ett forsvar mot subversion och terrorism med tillvaratagande av en nations alla resurser är i dag mer än nödvändigt.
 
NOTER (fortsat)
19. Dokument från Kfml(r):s 3:e kongress, sid. 135.
20. Ibid. sid. 129.
21. Ibid. sid. 135.
22. Ibid. sid. 134.
23. Gösta Söderlund: »Kfml(r) planerar revolution i Sverige: Yrkesrevolutionärer och en hemlig organisation*, sid. 5.
24. Dokument från Kfml(r):s 3:e kongress, sid. 122.
25. Ibid. sid. 122.
26. Ibid. sid. 123.
27. Ibid sid 125.
28. »Krigsmakten under kapitalismen - en soldatbroschyr», Stockholm, 1972, sid. 43-44.
29. Ibid. sid. 55.
30. Kfml(r):s »Hjälpreda», sid. 12 ff.
31. Svenska Dagbladet 14.12.1975.
32. Allers nr. 34, 26.8.1973.
33. Carl Leiden - Karl M. Schmitt: »The Politics of Violence: Revolution in the Modern World», Englewood Cliffs, N.J., 1968, sid. 30.
34. Brian Jenkins: »International terrorism: A New Mode of Conflict*, Los Angeles, Calif., 1975, sid. 1.
35. Ibid. sid. 9.
36. »Annual of Power and Conflict 1973-74», London, 1974, sid. 168.
37. För en mer detaljerad information om Baader-Meinhofgruppen se Alex Schubert: »Stadtguerilla», Verlag Klaus Wagenbach, Berlin 1971 (ny upplaga 1974).
38. Den 10 mars 1972 upptäcktes liken av 14 mördade terrorister i Japan, som hade ställts inför »rätta» av sine kamrater och avrättats.
39. Mats Bergquist: »Krig och surrogatkrigföring», Stockholm, 1976, sid. 54.
40. »New Dimensions of Security in Europe», An ISC Special Report, Majl 975, sid. 32.
41. Ibid. sid. 33.
42. Brian Crozier: »A Theory of Conflict», London, 1974.
43. Ibid. sid. 201.
44. Ibid. sid. 207-208.
 
PDF med originaludgave af Militært Tidsskrift, hvor denne artikel er fra: PDF icon militaert_tidskrift_106_aargang_mar-apr.pdf

Litteraturliste

Del:



Der er i øjeblikket ingen kommende arrangementer.

Næste arrangement er under udarbejdelse, og vil blive lagt op hurtigst muligt.