Fra udlandet

Morgondagens svenska forsvar
 
Sedan den av talman Tliapper i den svenska riksdagen ledda forsvars- kommittén i slutet på november framlagt ett enhålligt forslag i for- svarsfrågan, torde val i realiteten denna nu, frånsett mindre justeringar, vara avgjord for fyra år framåt, åven om propositionen i årendet och det fomiella riksdagsbeslutet kommer forst till vårriksdagen 1963. Genom att forslaget år enhålligt har ån en gång partistrider i forsvars- frågan kunnat undvikas, något som ur såvål inrikes- som utrikespolitisk synpunkt år av stor betydclse — inte ininst i utlandet har man med stbrre intresse ån vad de fiesta av oss anar foljt den svenska forsvars- frågans utveckling. Tillfredsstållel- sen på denna punkt år dårfor mycket stor. Men dårmed icke sagt att uppgörelsen som sådan år bra eller ens tillfredsstållande. Kommittén såger i sin kommuniké att den enats om att 1958 års målsåttning för det mi- litåra forsvaret alltjåmt skall upp- råthållas. Det låtcr ju bra — men vad innebår det egentligen? — Hår skall först erinras om att 1958 års överbefälhavare, general Swedlund, kråvde ett forsvar av den storleks- ordningen att två större invasionsforetag mot vårt land skulle kunna effektivt awårjas samtidigt. Om Swcdlunds forslag, ÖB 57, hade an- tagits, skulle denna målsåttning ha kunnat uppråtthållas. Den av riksdagen 1958 antagna kostnadsramen reducerade emellertid Swedlunds forslag med fem procent. Då reduceringen inte skulle slå igenom omedelbart utan först efter 3— 4 år d v s nu), menade politikerna alt füll operativ målsåttning, trots reduceringama, i alla fall t v kunde upprätthållas. Man ansåg sig t o m under 1960— 61 kunna beskära anslagen utan militärernas hörande med sammanlagt 85 miljoner. Nu har emellertid reduceringarna från 1958 helt slagit igenom i krigsorganisationen och nu går det inte att fortsätta på den inslagna vägen utan att ändra målsättningen att hela landet skall försvaras. I praktiken innebär den år 1958 antagna försvarsordningen att ett avvärjande försvar endast kan upptas i en riktning. I den andra huvudinvasionsriktningen kan motståndaren endast fördröjas. Detta innebär att betydande delar av vårt land (Norrland?) sannolikt måste uppges till inkräktaren efter endast en kort tid. Den nuvarande överbefälhavaren Rapp har funnit ett sådant försvar otillräckligt och kräver därför, stödd av en enhällig militärledning, i ÖB 62 en återgång till den Swed- lundska målsättningen. Han anser att ÖB 62 häst motsvarar landets försvarshehov. Den Thapperska försvarskommiltén har dock icke godtagit ÖB 62 utan framlagt ett eget förslag, som understiger ÖB :s med omkring 1000 miljoner på den fyrårsperiod, som förslaget avser. Det understiger även den summa, som ÖB anser erforderlig för att vidmakthålla 1958 års begränsade operativa målsättning, med c:a 600 miljoner.
 
Försvarskommitténs förslag innebär att 1958 års målsättning skall upprätthållas och ligga till grund för planering, inriktning och matc- rielplaner. Den av kommittén beslutade ramen är 3515 miljoner med 21/2 procents ökning per år. ÖB har i sina förslag angivit kostnaderna för denna målsättning till 3600 m iljoner + 3y2 procents ökning. Kom mittén anser emellertid att samma resultat kan uppnås även om ökningen reduceras från 3(4 till 2(4 procent och om basbeloppet minskas med 85 miljoner. Men hur detta skall gå till har kommittén visligen aktat sig för att angiva, och det är på denna punkten den största kritiken sätter in. Det måste nämligen bedömas som föga troligt att den under fyra år nödvändiga men tappade summan på 600 m iljoner skall kunna återtas under de närmast följande åren. Och även om försvaret skulle få ett större bidrag i mitten eller slutet på 1960- talct kan dessa pengar icke omgående omsättas i materiel eller dylikt. Det kommer alltså altid att finnas en svaghetsperiod på ett par år.
 
Det är överhuvud förvånansvärt hur lätt politikerna har att gång efter annan springa ifrån av en enhällig expertis framlagda förslag och detta utan någon saklig motivering eller utan att kunna eller ens eller att de militära experternas arbete. Man hade t ex i förevarande fall kunnat sagt att ÖB räknat fel eller at de militära experternas operationsanalyser givit en felaktig bild osv. Men så har ej skett: »Kommittén har funnit det vara möjligt att med bibehållen målsättning för förestående fyrårsperiod reducera det av ÖB härför angivna basbeloppet«. Punkt och slut! Var dessa reduceringar skall sättas in tiger man förklarligt nog med. Och försvarsminister Andersson poängterade tvärtom i ett tal i Västerås den 2. december att prutningarna inte betyder något underkännande av försvarsledningens arbete samt att försvarets företrädare och regeringen har samma målsättning. »Men man tvingas ändå till avvägningar mellan olika utgifter och i någon utsträckning måste också prutningar drabba försvaret« yttrade försvarsministern vid samma tillfälle enligt tillgängliga pressreferat. Ett sådant uttalande av en försvarsminister är anmärkningsvärt, då man samtidigt lär förbereda en ökning av anslagen för sociala ändamål med omkring 1 miljard. Har man råd till det, bör man också ha råd att med en bråkdel därav öka de anslag, som erfordras för att effektivt kunna trygga bl a också alla dessa sociala välfärdsanordningar.
 
Försvarsbudgeten är en brandförsäkring för bibehållandet av freden och vår frihet. Inte finns det väl t ex någon villaägare, som, om han liar en ansträngd budget, börjar med att sänka sin brandförsäkringspremie?
 
Försvarskommitténs förslag innebär, därest det antas av riksdagen i oförändrat skick, bl a en minskning av antalet operativa enheter inom samtliga försvarsgrenar. Det innebär även, att vi inte kan anskaffa modem och kvalificerad materiel i den takt som krävs, för att Sverige skall kunna utveckla sin krigsmakts effekt i samme utsträckning som omvärlden. Vår effekt kommer alltså fortlöpande att sjunka i jämnförelse med en presumtiv motståndares. Har vi råd till det i vår oroliga och krigiska omvärld och med t ex det fredsälskande Indiens prekära läge för ögonen — ett läge som till stor del uppkommit genom ett i åratal försummat försvar. — Sovjetregeringens beslut den 10. dec 62 att höja sin redan tidigare enormt höga militärbudget med ytterligare 500 miljoner rubel är också en varning som inte kan missförstås. Det kan i detta sammanhang inte heller tillräckligt ofta understrykas det av både statsmakter och allmänhet tyvärr alltför ofta förbisedda sambandet mellan vår egen försvars- kraft och vår allmänt åtrådda alliansfrihet och neutralitet.
 
Den här framlagda kritiken över försvarskomitténs förslag får icke tolkas så att Sveriges försvar skulle vara dåligt. Det är tvärtom, för att tillhöra ett litet land, alltjämt ett ganska starkt försvar under förutsättning att målsättningen sätts lägre än den som nu gäller. Men det är just den man icke vill ändra på. Och då bör det klart sägas ifrån till hela folket att den föreslagna kostnadsramen icke medger upprätthållandet av en krigsmakt som kan försvara hela landet. Försvarsministerns utsago a Västerås att Sverige har »det starkaste småstatsförsvaret i världen« torde vara ett önsketänkande som inte kan bestyrkas av den militära sakkunskapen. Den jävar i övrigt icke ovannämnda uppfattning om styrkan i Sveriges nuvarande försvar.
 
 
 
 
PDF med originaludgaven af Militært Tidsskrift, hvor denne artikel er fra:
PDF icon1963_del_1.pdf

Litteraturliste

Del: