Av Ingmar Oldberg forskningsledare vid Forsvarets forskningsanstalt (FOA), Stockholm.
Gamla och nya problem
Då baltstatema och Vitryssland år 1991 blev självständiga stater och Kaliningradområdet förvandlades till en exklav skild från resten av Ryssland, restes många frågor i Ryssland och i väst. Skulle området övertas av något grannland, delas mellan dem eller bilda en egen stat? Skulle det förbli en framskjuten militär forpost for Ryssland, som hotade de små grannländema, eller i stället bli ett blomstrande ekonomiskt frihandelsområde, ett ’’Östersjöns Hongkong”, så som de lokala ledama hoppades? Nio år senare kan man konstatera att dessa frågor i stort sett avskrivits och andra kommit i stället. Natos och EUs utvidgning innebär nya säkerhetspolitiska och ekonomiska utmaningar, och områdets ekonomiska utveckling och dess förhållande till centralmakten i Moskva har blivit allt större problem.
Kaliningrads militära problem
Alldeles i slutet av andra världskriget erövrade Sovjetunionen Ostpreussen från Tyskland med vapenmakt och behöll sedan den del som blev Kaliningrad. Området förvandlades till en militär bastion för ett framtida krig med Nato i Centraleuropa och vid Östersjöns utlopp. Den sovjetiska östersjöflottans högkvarter flyttades från Kronstadt till Kaliningrad, och den isfria hamnen Baltijsk (f d Pillau) blev dess främsta flottbas. Då de sovjetiska/ryska truppema i början av 1990-talet sedan togs hem från Centraleuropa och baltstatema via Kaliningrad, ökade först styrkoma där, vilket sågs som ett hot i Polen och Litauen. Enligt The Military balance, det London-baserade Institutets för strategiska studier årsbok, utgjorde enbart marktruppema i Kaliningrad-området 103 000 man år 1993 Ryssland överförde emellertid med tiden alltfler forband från Kaliningrad österut, delvis för att använda dem på annat håll, delvis av ekonomiska skäl, delvis som en nedrustningsåtgärd. Vid sitt besök i Stockholm i december 1997 lovade president Jeltsin att minska styrkoma i nordvästra Ryssland med 40 % och vid slutet av 1998 rapporterade officiella företrädare att löftet uppfyllts bland annat ifråga om Kaliningrad-området. Enligt Military Balance för 1999 uppgick markstyrkorna där till 10 400 man. Dessa ställdes tillsammans med luftväm under flottan, vars totala styrkor enligt ryska uppgifter nu omfattar cirka 25 000 man. Till dessa skall fogas inrikes- och gränstrupper. Rysslands ekonomiska kris bidrog inte bara till nedskämingar av forband utan också till att reparationer och underhåll inom krigsmakten eftersattes, och övningsverksamheten reducerades. Officerare fick ofta inte ut sin lön, mycket få bostäder byggdes, och social service försvann. Vämpliktiga skrämdes bort av misär och våld, så flottan består numera till 98% av officerare. Krisen inom krigsmakten ledde givetvis till ökat missnöje och sämre stridsmoral. Det militära hotet från Kaliningrad minskade alltså drastiskt, men Polen och baltstatema fortsatte att känna sig hotade. Detta kan förklaras med att de ännu inte glömt tidigare ryska angrepp och sekler av rysk ockupation, samt att de fortfarande är svagare. Baltstatema tillsammans har ännu mindre aktiva forband än Kaliningrad. De kunde också använda det uppfattade hotet från Kaliningrad som argument for att fa bli medlemmar i Nato. Natos östutvidgning har på senare år helt ändrat hotbilden. Polen blev Nato-medlem i mars 1999, och de baltiska statema strävar nu energiskt efter att komma med i en andra utvidgningsomgång. Ryssland tvingades acceptera det förstnämnda men vänder sig nu kraftigt mot att f d sovjetrepubliker som nyss hyst ryska baser skulle kunna få Nato-baser i stället. Om Litauen skulle gå med i Nato skulle dessutom Kaliningradområdet bli inringat av Nato-länder till lands. För att hindra detta har ryska militärer hotat förstärka sina styrkor i området, även med kämvapen. Natos flygangrepp mot Jugoslavien våren 1999 och Rysslands andra krig i Tjetjenien ökade spänningen mellan Ryssland å ena sidan och Nato och baltstatema å den andra. Ryssland försvarade Jugoslaviens och sin egen territoriella integritet, medan baltstatema stödde Natos aktion till forsvar av mänskliga rättigheter, och kritiserade den ryska krigföringen i Tjetjenien. Ryssland avbröt de officiella forbindelsema med Nato och genomförde de största militärmanövrema på västflanken på många år. Emellertid är både Nato och Polen angelägna om att ha goda relationer med Ryssland och försöker undvika att höja spänningen i detta område. Natos närvaro i Polen inskränker sig i stort sett till en stab i Szczecin vid den tyska gränsen, och Polen har inte skyndat med att upprätta nya garnisoner i Kaliningrads närhet. Litauens konstitution förbjuder främmande baser på landets territorium, och dess nuvarande president Valdas Adamkus har förespråkat förtroendeskapande åtgärder gentemot Ryssland. Hösten 1998 lämnade Litauen humanitär hjälp till Kaliningrad, bland annat till flottbasen Baltijsk. Kosovo-konflikten hade vidare den fordelen för Ryssland att Natos uppmärksamhet försköts ditåt, vilket kan fördröja baltstatemas Nato-inträde. Så småningom återupptog och förbättrade Rysslands nye president Vladimir Putin också de officiella forbindelsema med Nato. För baltstatema hade Tjetjenien-kriget fordelen att Ryssland blev upptaget på och ödslade stora militära resurser på detta, vilket minskade trycket på dem.
Gamla och nya gränsfrågor
Under Kaliningrad-exklavens första år var det många som tvivlade på att den skulle kunna förbli en del av Ryssland. Nationalistiska grupper i Tyskland (främst f d ostpreussare), Polen och Litauen foreslog att området skulle överforas till respektive stat. Det gällde särskilt Litauen, vars förste president Vytautas Landsbergis krävde områdets ’’dekolonisering”. Som oppositionsledare foreslog han senare att det skulle bli en fjärde baltisk republik. Emellertid har alla dessa länders regeringar officiellt erkänt Ry sslands territoriella integritet och tar avstånd från krav på Kaliningrad av flera goda skäl. De är alla angelägna om goda relationer med det nya Ryssland och vill inte riva upp efterkrigstidens gränser. Om t ex Tyskland skulle kräva Kaliningrad som tidigare var en del av Ostpreussen, skulle Polen och Litauen frukta flera anspråk på t ex Oberschlesien respektive Klaipeda (f d Memel), som de övertagit från Tyskland. Litauiska krav på Kaliningrad kunde mötas av polska krav på Vilnius-området, som under mellankrigstiden hölls av Polen och som fortfarande har en polsk minoritet. De litauiska nationalistemas anspråk har också redan mötts av ryska nationalisters krav på Klaipeda-området, som Stalin efter kriget överförde från Kaliningrad till Sovjet-Litauen. Till detta krav anslöt sig 1997 till och med Kaliningrads guvemör Leonid Gorbenko. Om Kaliningrad skulle delas, kunde tvister lätt uppstå om gränsdragningar. Territoriella krav skulle vidare omöjliggöra Polens och Litauens anslutning till Nato och EU, vilket var deras främsta utrikespolitiska mål. Ett faktiskt övertagande av ett fattigt område med över 900 000 ryssar skulle slutligen skapa stora ekonomiska och etniska problem för Tyskland, Polen och särskilt Litauen, som med sina 3,6 miljoner invånare riskerade få liknande minoritetsproblem som Estland och Lettland. Kaliningrads gräns mot Polen är sedan gammalt delimiterad och demarkerad i terrängen. År 1997 fastslogs också gränsen mot Litauen genom ett avtal mellan presidentema, och Litauens parlament ratificerade avtalet hösten 1999. Den ryska duman vägrade så länge den dominerades av nationalister och kommunister, men efter dumavalet i december 1999, som gav en presidentvänlig majoritet, finns utsikter tili ratificering. Därefter återstår att demarkera gränsen. När frågan om gränsemas dragning runt Kaliningrad-området således i stort sett lösts, har frågan om gränsemas öppenhet och funktioner, dvs signifikans, fatt större aktualitet. Under sovjettiden var Kaliningrad stängt för utlänningar, men 1991 öppnades det. Följande år slöt Ryssland och Polen ett avtal om samarbete mellan gränsregionema och om visumfrihet, och Polen blev snart en av Kaliningrads främsta handelspartner. EUs utvidgning och Schengen-avtalet om unionens yttre gränser ställer dock till nya problem, och Ryssland har föreslagit skapandet av ett ’’baltiskt Schengen” inkluderande Kaliningrad. Polens strävan att komma med i EU ledde till att dess visumbestämmelser visavi Ryssland inklusive Kaliningrad skärptes i januari 1998. Detta ledde dock till drastiskt minskad handel med Kaliningrad och ryska protester, varför bestämmelsema snart mjukades upp. Under sovjettiden var Kaliningrad mest integrerat med Litauen i ekonomiskt avseende. Då Litauen åter blev självständigt, gick det också med på avtal om visumfrihet åt invånama i Kaliningrad-området och gränshandeln utvecklades (se dock nedan). Också Litauen strävar nu efter att snarast bli EU-medlem och kommer då säkerligen att anpassa sina inresebestämmelser till EUs regler. Men man har deklarerat att man fram till dess inte vill skärpa reglema som Polen och verkar nu, delvis i samverkan med Ryssland, för att få till stånd undantagsbestämmelser för Kaliningrad inom EU. Litauen engagerar sig alltmer i olika samarbetsprojekt med Kaliningrad, vilka man hoppas EU skall stödja. Kaliningrad används alltså delvis som ett medel för Litauen att fa medlemskap i EU. Även EU har på senare år börjat uppmärksamma problemen med en ry sk enklav inom EU. Sedan länge stöder man skapandet av euroregioner inkluderande Kaliningrad, Tacis har utvecklingsprojekt inom regionen, och olika studier görs. Då Finland var ordförandeland inom EU under andra hälften av 1999, togs upp Kaliningrad som ett problem inom ramen for unionens ’’nordliga dimension”, och när Sverige blir ordförande under första halvåret 2001, torde frågan fa ännu större vikt. Ett speciellt problem i fråga om gränsemas öppenhet är exklavens transitvägar till resten av Ryssland. De bästa väg- och jämvägsförbindelsema går genom Litauen, till råga på allt genom dess största städer. Sedan de ryska truppema dragits bort från Litauen 1993, sågs ryska militära transporter genom landet som ett av dess största säkerhetspolitiska problem, och flera incidenter inträffade genom åren. För att underlätta de ryska truppemas hemtagning från Centraleuropa och Baltikum tillät visserligen Litauen jämvägstransporter till Ryssland men var mycket restriktivt mot militära transporter i motsatt riktning. Ryssland övergick då till att sända det mesta sjövägen, varför en ny fárjeled från S:t Petersburg upprättades. Litauen försökte ensidigt införa strängare transitregler, men då Ryssland vägrade tillämpa ett redan ingånget frihandelsavtal som Litauen var beroende av, gick Litauen 1995 med på att förlänga det gamla transitavtalet. Detta går bland annat ut på att Ryssland måste be om tillstånd, b'etala avgifter och underkasta sig inspektioner. Tillståndet förlängs för ett år i taget och tycks numera fimgera utan större problem. Transitfrågan har dock aktualiserats igen i samband med Nato- och EU-utvidgningama. Den ryska Duman avvisade hösten 1997 gränsavtalet med Litauen med hänvisning till att detta skulle underlätta Litauens inträde i Nato och man krävde i utbyte transitbestämmelser för Kaliningrad liknande dem som Förbundsrepubliken Tyskland tidigare hade för Västberlin. Denna påtryckningsmöjlighet finns fortfarande kvar. Ryssland skulle antagligen lättare acceptera att Litauen gick med i Nato, om det fick ett permanent, intemationellt garanterat transitavtal med något uppmjukade bestämmelser, och ett tryggare Litauen kunde tillåta sig detta. Civil transit till Kaliningrad kan också ställa till problem, när Litauen kommer med i EU. Det har t ex redan visat sig att ryska flyktingar och andra som uppehåller sig i Ryssland kan stiga på tåget till Kaliningrad men hoppa av i Litauen och söka asyl.
Ekonomisk kris och politiska konflikter i Kaliningrad
Medan sålunda den militära spänningen minskat och territoriella anspråk lagts på hyllan, har den ekonomiska och politiska utvecklingen i Kaliningrad och regionens förhållande till centralmakten blivit allt viktigare problem, som också påverkar EU och dess utvidgningsprocess. I slutet av 1980-talet började marknadsinriktade ryska ekonomer utforma planer på att göra Kaliningrad-exklaven tili en ekonomisk frizon. Dess fördelaktiga läge nära Västeuropa, utbildad och billig arbetskraft, skattelättnader och tullfrihet skulle locka västerländska investeringar dit. I september 1991 förverkligades denna idé, då Jeltsin genom ett presidentdekret skapade den ekonomiska frizonen Jantar (Bämsten) och utlovade federalt stöd till dess utveckling. Områdets representant i Rysslands Högsta sovjet, Jurij Matotjkin, som Jeltsin utnämnde till chef för administrationen, stödde planema och talade om att förvandla området till Östersjöns Hongkong på tio år. Kaliningrads utrikeshandel ökade stärkt, och Tyskland, Polen och Litauen blev dess främsta handelspartner. Tyvärr visade sig dock de ekonomiska och politiska hindren mot ekonomisk utveckling vara mycket svåra. Importen overskred kraftigt exporten till skillnad från övriga Ryssland, därför att tull- och transportkostnader gjorde import från Ryssland mycket dyrare än import från grannländema. Exklaven kunde inte försörja sig själv utan blev helt beroende av import av livsmedel från grannländema. Exporten sackade efter därför att industriprodukter från Kaliningrad (liksom de från andra delar av Ryssland) inte klarade konkurrensen med västliga produkter. De råvaror som exporterades kom delvis från det inre av Ryssland. Den oceangående fiskeflottan drabbades hårt av oljeprishöjningama, skars ned och började sälja sina fangster utomlands for hårdvaluta, vilket drabbade konservindustrin därhemma. De västliga investeringama blev obetydliga och gick i stället till Polen och de baltiska statema av flera skäl. Både Polens och baltstatemas utrikeshandel orienterades alltmer mot EU-området, varför till och med handeln mellan dem stagnerade. Kaliningrad erbjöd bara en liten och fattig marknad, och dess attraktivitet för handel och investeringar berodde helt på fri tillgång till resten av Ryssland. Vidare har områdets infrastruktur snedvridits av femtio års planekonomi och militarisering, miljöproblemen är svårartade, och det krävs enorma investeringar för att åtgärda dessa problem. Till och med bämstensfabriken i Jantamyj, som har monopol och förfogar över de största tillgångama i hela världen, gick med förlust. Kommunikationema med utlandet är dåliga med mycket fa flygförbindelser, och färjeleder saknas. Västliga foretag avskräcktes framför allt av att lagar och bestämmelser var oklara, motstridiga och ständigt skiftande. 1995 avskaffades i praktiken den ekonomiska frizonen, men i januari 1996 undertecknade Jeltsin en ny federal lag om Kaliningrad som innebar att länet i stället blev en ’särskild’ ekonomisk zon. Den federala kontrollen inskärptes, t ex i fråga om utrikespolitik och visumfrågor, men området återfick en del tullförmåner för att locka till sig utländska foretag och upprätthålla utrikeshandeln.
Emellertid begränsades importen snart av att både centralmakten i Moskva och Kaliningrads guvemör sedan 1996, Leonid Gorbenko, hade intresse av att införa kvoter. Centralmakten ville öka sina tullinkomster och hindra tullfri vidareexport till resten av Ryssland, när statens skatteintäkter minskade, och Gorbenko önskade stödja de lokala producentema och tjäna pengar på att auktionera ut kvotema. På grund av den ekonomiska krisen kunde Moskva inte heller uppfylla sina löften om investeringar och behöll större delen av de i området insamlade skatteintäktema. Sommaren 1998 foreslog den nye liberale premiärministem Sergej Kirijenko rentav att den tullfria importen och exporten skulle slopas. Forslaget togs visserligen snart tillbaka men i stället infördes nya kvoter. Införande av kvoter innebar att prisema på importvaror kraftigt steg, eftersom de lokala producentema inte förmådde utnyttja tillfállet. Rysslands finansiella kollaps och rubelns krafitiga fall i augusti 1998 blev sedan ett ännu värre dråpslag mot Kaliningrads livsmedelsimport än kvotema, och minskade också intresset i väst för ekonomiska relationer med Ryssland. Konsekvensema av allt detta blev att den ekonomiska situationen i Kaliningrad snarare försämrades än förbättrades sedan 1996. Industriproduktionen sjönk mer än i övriga Ryssland. Den allmänna prisnivån var högre och lönema lägre än genomsnittet i Ryssland, och som överallt annars drabbades statsanställda, studenter, sjuka och gamla mest. Arbetslösheten steg också över genomsnittet. Även poliser och tulltjänstemän avskedades eller fick inga löner. Den ekonomiska krisen medförde också social misär. Den genomsnittliga livslängden minskade, och antalet självmord ökade. Kaliningrad blev beryktat för att ha mest fall av AIDS i Ryssland, och området intog en toppnotering i Europa i fråga om beslagtagen narkotika. Även prostitutionen ökade och spred sig till bl a Litauen. Många på landsby gden ö verle vde endast tack vare sina privata jordlotter. Vidare ökade korruptionen inom statsforvaltningen liksom den ekonomiska brottsligheten. Dåtullamahöjdes, tenderade smugglingen att öka.. Även officerare och tullpersonal medverkade i smuggling av t ex bämsten, cigarretter, sprit, och stulna västbilar. Allt detta upplevdes i grannländema och EU som ett växande hot och låg bakom de initiativ till hjälpinsatser och samarbete som togs. Krisen i Kaliningrad fick även politiska konsekvenser. Opinionen tycktes enligt enkäter 1997 ha förlorat förtroendet för att Moskva skall kunna hjälpa regionen och alltmer vilja förlita sig på egna krafter och stöd från grannländema. Det lilla republikanska partiet foreslog folkomröstning om att bilda en suverän rysk republik, något som en tredjedel av befolkningen uppgavs stödja. Moskva-politikem Vladimir Sjumeiko, som tidigare företrätt Kaliningrad i Federationsrådet och senare kandiderade i dumavalet 1999, drog slutsatsen att området borde få status som en republik inom federationen, annars skulle separatistema i stället vinna mark. Även Gorbenko klagade på det bristande stödet från Moskva och önskade större budgetansvar. Efter augustikrisen 1998 proklamerade han och några andra guvemörer ’’undantagstillstånd” för att säkra livsmedels- och energiförsörjningen och kontrollera prisema och hotade att inte avbryta skatteinbetalningen till Moskva. Men då centralmakten betonade att han därmed overskred sina befogenheter och hotade med avsättning, backade Gorbenko och talade i stället om ’’undantagssituation”. Han förmådde sedan den regionala duman att anta en lag om handel med mark, som ansågs underlätta investeringar. Trots att utlänningar undantogs uppfattades lagen av en Moskva-tidning som ett första steg mot en förlust av området. Guvemören ägnade sjg också åt utrikespolitik och gjorde officiella besök i grannländema. Vid ett besök i Litauen hösten 1998 bad han t ex om investeringar och mer handel på bytesbasis och foreslog en ny gasledning till Kaliningrad genom Litauen, som också Litauen kunde fa fördelar av. Han utväxlade besök med Vitrysslands president Lukasjenka 1999 och utarbetade ett ekonomiskt samarbetsprogram, som bland annat gick ut på att skapa en vitrysk fiskeflotta i Kaliningrad. Han tillsatte en viceguvemör med ansvar för utrikesrelationer, som i mars 2000 for till Bryssel för att upprätta direkta relationer mellan Kaliningrad och EU. Gorbenkos politik och metoder för att stärka sin redan dominerande exekutiva maktställning ledde dock till växande motstånd inom regionen. Hans stöd för importkvoter kritiserades av företagama och den regionala dumans talman Ustiugov för att det ledde tili prishöjningar och öppnade dörren till korruption. Då Gorbenko vägrade betala löner till duman, vände sig duman till Jeltsin, som sände en medlingskommission. Gorbenko lovade återuppta löneutbetalningama mot att duman godkände marklagen (ovan). 1999 inrättade han en ny administrativ nivå underordnad regionledningen, som tog uppgifter och resurser från lägre organ, t ex städer som Kaliningrad.. Duman godkände därför ej 2000 års budget och guvemören vägrade åter finansiera dumans arbete. Gorbenko kom också i konflikt med massmedia, och mystiska överfall på journalister inträffade, men till skillnad från andra guvemörer fick han inte kontroll över den största tidn ingen. Beträffande guvemörsvalet planerat till hösten 2000 önskade Gorbenko att detta inte skulle hållas samtidigt med lokalvalen i området, varigenom det skulle kunna skjutas upp, medan oppositionen ville motsatsen. 1998 hade en ny ung borgmästare, Jurij Savenko, valts i staden Kaliningrad där nästan hälften av områdets invånare bor. Han framträdde snart som konkurrent till Gorbenko och ingick i december 1999 i en allians mot denne med Ustiugov och president Jeltsins representant i området inför valet. Gorbenko verkar alltså sakna det lokala stöd som gjorde det möjligt för kollegan Jakovlev i S:t Petersburg att bli omvald trots att han motarbetades av Putin.
Vladimir Putin och Kaliningrad
Den ekonomiska krisen i Ryssland och centralmaktens försvagning under Jeltsins sista år fick alltså Kaliningrad att alltmer förlora hoppet om hjälp från Moskva och att i stället söka stöd från grannländema och väst, men området försvagades av intema maktstrider, som kunde utnyttjas av centralmakten. Centralmakten i Moskva behöll kontrollen över utrikespolitik, polis, militär och andra federala organ i Kaliningrad, och hade dessutom ekonomiska sanktionsmedel som el-, olje- och gastillförseln. Under 1999 visade sig nya tendenser till starkare centralmakt. Dels började den ryska ekonomin utvecklas gynnsamt som resultat av minskad import, ökad inhemsk produktion, stigande olje- och gaspriser på världsmarknaden, vilket gav statskassan mer resurser. Dels utnämnde Jeltsin i augusti Putin tili ny premiärminister, som besvarade mystiska bomber i Moskva och ett angrepp på Dagestan med ett nytt krig mot Tjetjenien. Framgångama där gjorde Putin så populär att hans helt nybildade parti Jedinstvo vann stora framgångar i dumavalet, delvis på bekostnad av partiet Fosterlandet som leddes av Jurij Luzjkov och Jevgenij Primakov, tidigare favoriter till presidentposten. Vid nyår trädde Jeltsin tillbaka till förmån för Putin, som överlägset vann presidentvalet i mars 2000. Putin gick målmedvetet in för att stärka presidentmakten och den federala staten, inklusive krigsmakt och säkerhetsorgan. I maj inrättades sju nya ’’superregioner” i Ryssland ledda av presidentrepresentanter, som fick i uppgift att styra de federala organen och kontrollera verkställandet av beslut i landets 89 regioner. Regionema sammanföll i stort med militärdistrikten och till representanter utnämndes främst säkerhetspoliser och militärer, bland annat i den nordvästra regionen med säte i S:t Petersburg, dit Kaliningrad hörde. Putin ingrep också mot regionala lagar som stred mot federationens och fick av den nya duman ökade befogenheter att avsätta guvernörer och upplösa regionala dumor. Putin fick därmed större inflytande också över Kaliningrad, som han kände till genom sin fru, som stammar därifrån. Utrikesministeriet (MID) inskärpte Rysslands suveränitet över området och vände sig mot krav på att det fick större rätt att föra ekonomiska förhandlingar med västliga organ. Å andra sidan fortsatte MID förhandlingama med EU om Kaliningrad, som också var representerat, och uppskattade Litauens och andra grannländers strävan att hjälpa det. En strategi för samarbetet med EU lanserades, och Putin kallade Kaliningrad för ett pilotfall för detta. I ett möte med Gorbenko i mars diskuterade Putin regionens utveckling, ett program för zonens utveckling på bekostnad av importkvotema, ersättningar för transportkostnader, federala investeringar, och en ny gasledning under Östersjön. Senare tillsattes en marknadsvänlig regering och nya ekonomiska reformer föreslogs. I Kaliningrad reagerade man positivt på denna utveckling, och Jedinstvo fick flest röster i regionen. Gorbenko, som stött bland annat Luzjkovs parti, övergick tidigt till det nya maktpartiet Jedinstvo, och understödde Putin inför presidentvalet. Trots att han av någon anledning sedan bröt med partiet fick han snart träffa Putin. Men även oppositionen mot guvemören sällade sig till Putins kampanj och vädjade till honom om bistånd mot Gorbenkos skumma maktutövning. Dumaledaren Ustiugov förordade t ex rätt för Presidenten att införa direkt presidentstyre och utnämna guvemörer. Som lämplig kandidat för utnämning nämndes Östersjöflottans chef, amiral Vladimir Jegorov, som både var för en öppning västerut och inte kunde misstänkas för att offra säkerhetsintressen. Det federala parlamentet avvisade dock idén om guvemörsutnämningar. Kaliningradområdet, som helt domineras av ryssar, följer alltså den allmänna trenden i Ryssland att sluta upp bakom den nye högste ledaren och åter hoppas på understod. Samtidigt är det en av det mest västinriktade och av väst beroende regionerna. Områdets ekonomi är sämre än genomsnittet i Ryssland, samtidigt som det omges av snabbt växande grannländer. Om Moskva inte kan subventionera regionen eller ge den speciella villkor, som innebär relativt öppna gränser mot grannländema, torde missnöjet med Moskva intensifieras igen och förstärka autonomistiska eller separatistiska tendenser. Det finns då en risk för att den starka centralmakten väljer att kväsa dessa, vilket bara skulle späda på missnöjet i området. Eftersom EU och dess nuvarande och blivande medlemsländer inte ifrågasätter Rysslands integritet, kan de inte förhindra en sådan utveckling i Kaliningrad på annat sätt än genom kritik och erbjudanden om samarbete och bistånd över gränsema. Att ha en ry sk exklav med svåra ekonomiska och sociala problem mitt bland EU-länder kräver speciella insatser och politisk uppfmningsrikedom när det gäller regier för gränspassager och handelsutbyte. Om Ryssland under Putin i stället lyckas kombinera ekonomisk utveckling med demokratisering och öppenhet mot väst, torde Kaliningrads speciella problem lättare kunna lösas. Men sannolikheten för detta är inte så stor. Kaliningrad lär förbli östersjöområdets värsta säkerhetspolitiska huvudvärk för lång tid ännu.
