Under sin femåriga tid som chef for Georgetownuniversitets (Washington D.C.) Centrum for strategiska och intemationella studier har professor Ray S. Clines analyser av intemationella maktforhållanden våckt beråttigat uppseende. Att sedan centrat och professor Cline anses vara bland idégivama till Ronald Reagan på det utrikespolitiska området (en professor från Georgetownuniversitetet har utnåmnts till USAs FN-ambassaddr) gor inte teoriema mindre intressanta. I sin senaste bok,» World Power Trends and US Foreign Policyfor the 1980s«*) fortsåtter professor Cline ett analysverk från 1975 och 1977, men han har utokat det med konturema till ett nytt våstligt allianssystem. Det skall inte ersåtta NATO eller andra våstliga militarallianser utan tjåna som grundstammen for en ny våstlig strategi i forhållande till de kommunistiska blocken.
Geografi och maktbalans
Professor Clines teorier, som han sjålv kallar politektonik (ett nytt ord), bygger i inte ovåsentlig grad på analysar av den vårldspolitiska balansen, som presenterades for nårmare hundra år sedan. 1904 publicerade den engelske geografen Sir Halford Mackinder en uppsats med titeln »Historiens geografiska medelpunkt« dår han understrok den betydelse, som den politiska kontrollen av den eurasiska landmassan och Afrika hade for vårldsdominansen. Den amerikanske professom Nicholas J. Spykman kom senare att i samma anda fora in termer som »hjårtlandet« (for den eurasiska landmassan) och »randområden« for landmassoma runt omkring. Den tredje idégivaren for professor Cline år den beromde amerikanske marinhistorikem Alfred Thayer Mahan, som har håvdat, att US A och Våst år en o mitt i vårldsoceanema. Dårfor år sjomakt av avgorande betydelse for de nationer, som ligger som oar utanfor den eurasiska landmassan. Genom sjomakt har de kunnat skydda handelsledema over oceanema och det år dessa leder som skapat det vålstånd och det makt, som våsterlandet bygger på. Mer om sjomaktens betydelse långre fram i denna uppsats.
De politektoniska zonema
I sin analys anvånder sig professor Cline av en indelning av vårlden i elva politektoniska zoner ordnade i tre grupper. Den forsta gruppen omfattar zonema med de tre vårldsmaktema USA, Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina (»hjårtområdena«). Kring dessa finns en rad »randområden«, fem zoner grupperade kring »hjartområdena« och till sist de »yttre områdena«, tre zoner, som omfattar Sydamerika, storre delen av Afrika samt Australien/ Nya Zealand.
A
Zon I: Nord- och Centralamerika
Zon II: Sovjetunionen
Zon III: Folkrepubliken Kina, Nordkorea, Indokina
B
Zon IV: Våsteuropa (från Grekland i ost till England i våst)
Zon V: Mellanostem (från Iran i ost till Nordafrika i våst)
Zon VI: Sydasien (Indien, Pakistan) Zon vn Sydostasien utom Indokina (Indonesien, Filippinema, Singapore, Malaysia, Thailand, Burma)
Zon VIII: Nordostasien (triangeln Japan-Sydkorea-Taiwan)
C
Zon IX: Sydamerika
Zon X: Centrala och sodra Afrika
Zon XI: Australien och Nya Zealand
Maktformeln
Om man vill analysera makt på den vårldspolitiska scenen finner man, att det år en blanding av strategisk, militår, ekonomisk och politisk styrka och svaghet. Ett lands militara styrka, dess storlek och utrustning år en faktor. Yta, geografiska låge och befolkning år andra viktiga faktorer. Naturtillgångar, ekonomisk struktur, teknisk utveckling, etnisk sammansåttning av befolkningen och den politiska processens stabilitet år andra. For att komma åt dessa faktorer har professor Cline konstruerat en formel, som på sina håll betecknats som den politiskt-strategiska motsvarigheten till Albert Einsteins beromda formel E = mc2.
Clines formel, som anvånds i storre delen av boken for att gradera och jåmfora olika nationers makt och inflytande och varldspolitiska betydelse lyder:
Pm= (K+E+M) X (S+V)
Pm = politisk makt
K = kritisk massa (befolkning + territorium)
E = ekonomisk kapacitet
M = militar kapacitet
S = strategiskt syfte
V = vilja att folja en nationell strategi
Sarskilt den senare delen av formeln, då det galler att måta strategi och vilja hos en nation, ar med nodvandighet osåker, det medger Cline, men han anser åndå, att formeln kan ligga till grund for någorlunda såkra be- domningar.
Ett globalt sjoforbund
Omkring 500 år f. Kr. bildade det klassiska Aten tillsammans med en rad handelsnationer kringMedelhavets ostra del ett sjoforbund. Detta forbund kom att under en rad år bli en garant for handel och samfårdsel i den delen av Medelhavet. Forbundet utgjorde grunden for framvåxten av den civilisation vi i dag kallar den våsterlandska. USA måste enligt professor Cline 2.500 år senare ta ett liknande initiativ, denna gång till ett vårldsomfattande sjoforbund, som stråcker sig over tre oceaner. Det skulle inte bara ha till uppgift att svara for en overgripande militår planering utan också utgora ett centrum for ekonomisk planering och utbyte av information av gemensamt intresse. Det nya, informella sjoforbundets huvuduppgift skulle vara samarbete for att i fredstid och i krig skydda de handelsleder, som forbinder den våstliga vårldens nationer. Samarbetet skulle tacka tre oceaner - Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen.
Patrullering på tre oceaner
Det nya sjoforbundet skulle ha en vårldspolitiskt stabiliserande effekt och kunna bidra till at skapa ekonomisk vålstand i de av forbundets lander, som fortfarande år i ett utvecklingsstadium. Den viktigaste nyheten år, enligt Cline, att USA inser, att de tre oceanema år en enhet och måste forsvaras som en sådan. Sjoforbundet måste vara garanten for fria forbindelser vårlden over. En tredelad marinstyrka, skyddad av flyg, måste byggas upp. Eventuellt innebår det, att USA skulle dela upp sin flotta i tre styrker, en for vardera av de tre oceanema. Som ett led i denna utveckling skulle professor Cline vilja se en sårskild marin styrka for Nordatlanten med enheter från England, Forbundsrepublikken Tyskland, Frankrike, Italien och helst också Danmark, Norge och Holland. I Sydatlanten skulle den brasilianska flottan utgora tyngdpunkten i en liknande styrka.
En inre och en yttre grupp
Som homstenen i ett framtida sjoforbund skulle professor Cline vilja se tio nationer: Kanada, England, Frankrike, Forbundsrepubliken Tyskland, Italien, Japan, Australien, Nya Zealand, Taiwan och Israel. De två senare betecknar han som »två små, men dynamiska stater, som behover amerikanskt stod for att forsvara sig mot fientligt installda, mycket storre grannlånder«. De fiesta av de aktuella låndema år parlamentariska demokratier med nåra politiska och kulturella band till USA, som de också betraktar som garanten for såkerhet.
Till dessa tio nationer vill professor Cline lågga en yttre grupp, vars ekonomiska problem och såkerhetspolitik tvingar dem att ha politiska system, som inte till fullo svarar mot våstliga krav på frihet och parlamentarisk demokrati. Det år Brasilien, Sydafrika, Saudiarabien, Sydkorea, Indonesien och Singapore. Den senast nåmda staten har en enormt betydelsesfull strategisk roll tillsammans med Indonesien då det galler kontrollen av genomfarten från Stilla Havet till Indiska Oceanen. De fiesta av dessa stater håller på att utvecklas till att få stor betydelse inom respektive regioner. Den inre gruppen bor arbeta for att leda dessa stater mot en demokratisk utveckling, inte bara ta avstånd från dem, vilket ofta sker.
Till den yttre gruppen kommer en rad lander, som av ekonomiska och strategiska orsaker bor ingå i forbundet. Det år Mexiko, Spanien, Turkiet (de två senare av betydelse for kontrollen av Medelhavet), Egypten, Filippinerna och Zaire. Det sistnåmnda landet år betydelsesfullt inte bara genom dess rikedom på mineraler utan också dårfor att det till ytan år det elfte storsta landet i vårlden och har en befolkning, som i storlek bara overtråffas av två stater i centrala och sodra Afrika. Landets regeringschef, Mobutu, samarbetar dessutom redan både med USA, lander i Våsteuropa och de mer moderata afrikanska statema.
Det sydafrikanska problemet
Att professor Cline valt att ta med Sydafrika i eet framtida vårldsomfattande sjoforbund år kontroversiellt. Orsakema år uppenbara. Sydafrika spelar en enormt viktig strategisk roll for kontrollen av oljeroutema mellan Persiska Viken och USA/Våsteuropa. Vidare har Sydafrika en rad for viktiga strategiska mineraler. Det finns emellertid en rad faktorer, som gor det mindre troligt att Sydafrika skulle kunna bli delaktig som partner i ett storra globalt såkerhetssystem av den typ som professor Cline foreslår. Ett sydafrikanskt medlemskap skulle minska USAs och andra lånders trovårdighet då det galler stod for månskliga råttigheter och politisk frihet Risken for en utveckling i instabil riktning i Sydafrika, om en fredlig ldsning med jåmlikhet mellan rasema inte lyckas, år stor och gor Sydafrika mindre attraktivt som samarbetspartner. Ett samarbete med Sydafrika skulle också kunna leda till en mer oppen sovjetisk inblandning i sodra Afrika. Till sist år det inte såkert, att Reaganadministrationen (och andra framtida amerikanska regeringer) anser, att den prestigeforlust ett samarbete med Sydafrika skulle betyda, uppvågs tex. av fordelen av att ha en flottbas i Sydafrika. Ett argument hårvidlag skulle kunna vara de modema flottstyrkomas stora rorlighet. Det finns dårfor anledning att ifrågasåtta om ett sydafrikanskt medlemskap i det nya sjoforbundet år praktiskt-politiskt mojligt.
Några amerikanska åtgårder for att stårka forsvaret
Professor Cline har en rad forslag då det galler stårkandet av det amerikanska forsvaret, som ligger vål i tiden. I flera fall år han på samma linje som Reaganadministrationen. Forst och fråmst år det stårkandet av den amerikanska flottan som ligger Cline varmt om hjårtat. Bygg ett atomdrivet hangarfartyg till. Plocka frem flera hangarfartyg ur malpåsama. Utnyttja varvskapaciteten i Japan och Taiwan for att oka utbyggnadstakten av den amerikanska flottan. Professor Cline vill också ha ett nytt bombplan, ånnu modemare ån det B-l, som president Carter beslot att slopa. Då det galler strategiska robotar rekommenderas en rorlig Minuteman H-styrka bestående av flygplan och både overvattensfartyg och ubåtar som robotbårare. En utbyggnad av forsvaret måste kombineras med en rad andra åtgårder, som det skulle fora for långt att gå in på hår.
Sjoforbundets overlågsna styrka
Det nya sjoforbundet skulle ha halva styrkan av vårldens omkring sjuttio storsta stater. Dårtill vore det tre gånger så starkt som Sovjetunionen och dess satelliter, och mer ån dubbelt så starkt som zonema II och m tillsammans. USA kan inte som fore andra vårldskriget eller som under perioden efter Vietnamkriget satsa på isolationism och en obunden sjålvståndig politik. USA år och forblir garanten for fred och frihet i en alltmer hotfull vårld. Det nya system for samarbete och forsvar, som utformats av professor Cline i »World Power Trends and US Foreign Policy for the 1980s« skulle oka såkerheten och stabiliteten i vårlden samtidigt som det vore en garanti for Våst. Det återstår att se om Rewaganadministrationen och framtida amerikanska administrationer har visionen att skapa ett sådant glohalt allianssystem.
